Toppar och Dalar

Strandad.

Jag skiter i allting snart! Så förbannat lack jag blir på andras förbannade oförmåga att förstå att man har ont och kämpar varje dag, lite mer än alla andra. Jag begär inte mycket men nog kan någon nån gång förstå när man vill ha stöttning och hjälp, eller skiter ni fullständigt i mig?

Det jag behöver och vill spelar ingen roll va? Bara ni får allting av mig och att jag stannar kvar och serverar er varje dag, ger en bit av mig när ni vill ha den! Stannar jag kvar länge nog i min bubbla så är det knappt någon som kan ta hål på den. 

Grejen är bara den… Jag vet knappt vart jag ska börja längre, de senaste månaderna/ halvåret har varit fruktansvärd. I mitten på september förra året 2022, insjuknade jag på riktigt, kroppen la bara av. Slutade fungera ordentligt. Hade jag inte varit så korkad och naiv hade signalerna som kroppen gav mig varit tydliga att se. Hjärtklappningar så otäcka att de hördes i öronen dygnet runt nästan och allra mest vid ansträngning. Trappor och att springa gjorde mig yr och näst intill svimfärdig. Spydde nästan, huvudvärk och ångest så mycket att man kunde se ådran/ pulsen i min panna. Återkommande ringningar i öronen och ingen sömn, ännu mindre nån ork att göra något annat än bara sova. Så utmattad och trött har jag nog aldrig varit innan någonsin… 

Det hade gått så långt att jag inte längre orkade/ ville leva mer, det låter hemskt men så var det. Varför ska man ljuga? I varje fall jag hade fått en akut tid på vårdcentralen och skulle åka dit tidigt på förmiddagen i sällskap med min mormor. Vi kom dit, mindes att jag var motsträvig och väldigt upprörd över situationen jag ville inte dit, ville inte ha deras hjälp eller vara där egentligen. Men där var vi, väntandes på min tur. Den där klockan i väntrummet minns jag så väl att jag ville ta ner och stampa på. Varje slag, tickande läte lät som eko i mitt tomma huvud, för det var vad det var vid det tillfället. Helt tomt på tankar, det var bara kroppen som kändes, gjorde ont. Mormor pratade bredvid mig, försökte kommunicera men ärligt talat kunde jag inte ta in ett ord av vad hon sa. Tiden ändå rätt fort efter 20 min ungefär kommer läkaren ut. Hon presenterar sig som Åsa och vi lämnar rummet och går in i ett nytt. 

Mitt mörker.

Vi sitter där inne väggarna tycks komma närmare fast jag vet att dem inte gör det. Illamåendet gör sig snart påmind och jag anstränger mig för att inte spy rakt ut av rädsla och all ängslan man känner. Åsa ställer några frågor, frågor som är jobbiga att höra av andra men som jag förmodligen ställt mig själv hundra gånger innan. Helt plötsligt slår ilskan till då min mormor bredvid mig börjar jiddra om att jag varit frånvarande och stängt ut dem ur mitt liv. Det kanske jag gjort, men det var för att dem störde mig, lät mig inte andas eller ha en egen åsikt. Min hälsa har alltid varit dålig, men inte såhär, det var annorlunda och jag BEHÖVDE utrymme. Inte pikar och kommentarer om hur jag borde vara. Men ivf  Åsa körde ut henne ur rummet kort och gott, på något sett såg hon min ilska som ett rop på hjälp. Hon vände stolen åt mitt håll och såg på mig, berättade att hon ville ta några prover innan vi åkte där ifrån. Så vi fick en lapp till labb och satt ytterligare några minuter utanför igen. Jag suckade åtskilliga gånger åt allt surr runtomkring mig, vadfan kunde jag inte bara få åka hem och lägga mig igen? Sova bort livet. Hänga mig i närmsta träd eller hoppa framför tåget så gick tankarna, de få jag hade…Ett tjut hördes, mitt nummer visades. En sköterska mötte mig leendes, usch vad jag hatade det där leendet. Vad fan är hon så glad för? Har hon vunnit storkovan på lotto undrar man? Jag rullar upp ärmen sträcker fram handen, lägger den på den där äckligt obekväma kudden som får det att sticka i fingrarna av obehag. Medan hon spänner min arm med det där bältet för att hitta en åder försöker jag fokusera på klockan bredvid mig. Tömma huvudet på tankar och bara slappna av, det går tillslut. Sköterskan tar totalt 6-7 rör bara sådär. Sen säger hon att jag kan gå, jag gör några hastiga rörelser och tar mina saker och går ut med mormor. Väl på parkeringen samtalar vi lite snabbt om att äta lunch på Ikea för att sedan avsluta dagen. Väl framme på Ikeas parkering så känner jag mig extremt matt men säger inget, allt behöver inte sägas helt enkelt. Vi ska precis kliva ur bilen när min mobil börjar vibrera och skärmen lyser upp med ett 013 nummer. Trött svarar jag såklart. 

- Hej! Det är Åsa vart är ni!? 

- Vi är på Ikeas parkering, vi kom precis hit. 

- Vänd bilen och åk till akuten fortast möjligt ditt blodvärde är extremt lågt! Förstår inte ens hur du kan gå eller stå upp. 

Jag tittar frågandes på mormor först sen på mobilen i min hand. Chocken trängde sig in i kroppen och jag började stört gråta. Snabbt berättade jag för min mormor vad hon sa och bilen startade och började rulla igen. Påväg dit minns jag att något gick sönder i mig och jag bara flämtade och grät om vartannat, tårarna rann och ångesten kom som en blixt från klar himmel, den himmel som för mig redan var krackelerad för länge sen. Sådär grå och färglös. För mig är inte grå någon färg utan ett sentimentalt tillstånd, just precis där jag befann mig nu. Väl framme så minns inte jag så mycket, bara att vi tog oss dit in på något vis. Av någon anledning fick jag en blackout för min mun upprepade plötsligt saker mitt huvud inte tänkte, frågade saker och minns inte ens vad svaret var de gav mig. Det var såklart stimmigt, mycket folk och alla var där, hostade, snörvlande, grät, skrek och frågade saker. Allt vart ett ekande babbel som jag förgäves försökte att sålla bort, medan man nästan tuppade av, av utmattning. Det gick 30-45 min minst sedan hördes mitt namn av någon annan för mig knappt fanns.Vi vart slussade in, gick en bit och satte oss igen, denna gång i ett annat väntrum. Rösterna var lite dovare här inne och vi fick inte vänta länge. En sköterska visade mig till en sjukhussäng där jag la mig på rygg och tittade rakt upp i taket. Bredvid mig satte hon sig, gav mig dropp och frågade några frågor tills en läkare kom. ( Tyvärr minns jag inte hans namn nu ) men han var kunnig och presenterade sig artigt för mig. Ytterligare frågor ställdes, vet ej om jag svarade på den eller inte nu såhär när jag tänker efter…Men prover togs, några timmar gick och jag fick 2-2,5 liter blod. Kan ni fatta hur mycket det är? Alltså wow, jag blir verkligen sjukt äcklad nu och det enda jag får till mig eller kan säga i denna stund är.

- Men det här ska inte jag ha! Det ska ju min cancersjuka morfar få, ni måste ge honom det.

För mig var det logiskt att säga så just då, men de andra bara stirrade tyst på mig. Undrade vad dem tänkte, hon måste ju vara helt borta i huvudet, den människan är helt sinnesförvirrad? Inte vet jag och jag brydde mig ju inte heller direkt. Dem fick ju tycka vad de ville, det rörde inte mig i ryggen. I tystnad låg jag där, mormor och mamma byttes av efter några timmar. Dagen var ju nästan slut, så inte så konstigt. Efter ett tag så började medvetandet försvinna helt och jag slöt ögonen. Det var väl inte så att man sov men ögonlocken kändes fruktansvärt tunga av all sömnlöshet de senaste veckorna. Ingen djupsömn över lag eller ro till det heller, utan man hade tagit av den sparlågan man hade haft. Efter ett tag hördes några snabba steg och jag blev åter igen störd av samma läkare som innan. Denna gång skulle jag ta ett urinprov och böka mig in med ställningen på toan en bit bort. Vid det här laget hade min mamma redan åkt hem och min dåvarande kille var där med mig. Fast jag försökte så fick jag knappt något gehör från hans sida utan det var bara små korta oförstående frågor. Han var nästan helt oberörd, betedde sig oerhört lustigt tyckte jag. Så här i efterhand hade jag nog gärna klubbat ner honom med ställningen och moppat golvet med hans ansikte, ärligt talat. Kort efter att jag lämnat provet fick jag svar och vi kunde lämna salen och åka hem. Visst han frågade i bilen om jag ville följa med men jag kände inte för det så det vart lite snabbmat sen blev jag avsläppt utanför min port. Aptiten var inte bra men jag tryckte i mig maten ändå, ringde sedan min barndomsvän och bad honom möta upp mig utanför. Den kvällen sov jag hos honom, ville inte vara själv hade panik och det kröp i skinnet av oro på mig. 

Det som inte går att läka.

Här ifrån är det mesta väldigt suddigt, jag har varit på O-Huset på U.S närmare bestämt cancerenheten, utretts, undersökts och tagit prover om vartannat. Allt liksom flöt in varandra efter ett tag så jag kan dessvärre inte ta allt i ordning men jag har gjort en magnetröntgen ,koloskopin och det var det obehagligaste och äckligaste jag varit med om. 

Röntgen innan var nog värre för dem plågade med och byta arm och nål flera gånger och svälja nån sorts kontrast vätska? Heter det ens så? Jag vet inte…

Ivf det var en paus under jul och nyår. 

Sen den 27 December 2022 var det ett möte på KVK under den tiden hade jag heller inte hört ett knyst från min kille, var orolig och brydde mig såklart men han fick ringa när han kunde.

Men jag hade haft en dålig magkänsla som sa mig att han inte var helt närvarande och stöttade mig.

 När vi var på avdelningen och väntade såg jag att han hade ringt, dock svarade jag inte utan skickade ett snabbt sms istället. Om vad jag var och vad som pågick, efter det så var det min tur.

Vi klev in i ett rum, blev ombedd av en läkare att sätta oss ner på vardera stolar och samtalet började.

 Jag skruvade på mig många gånger, hatade att vara där. Blev äcklad av all sterila instrument och ombytet,

visste till en början att jag skulle spänna mig och rycka som en galning men jag provade ändå. 

För att den här kvinnan var så övertygad om att det skulle gå bra, så jag gick med på att bli undersökt. Mamma skickades ut och jag satte mig i stolen, försökte andas, försökte tänka på annat men nej.

Jag började skaka så mycket att hon fick be en annan sköterska hålla ner mig så länge så undersökningen kunde slutföras. Grejen var bara det att jag ” skämdes ” ja, det gjorde jag. Men det gick ur vägen även om hon inte kunde se så tydligt. Allt såg och verkade bra ut sa hon, men de föreslog ett förslag jag inte var helt okej med så när vi lämnade kliniken var jag väldigt upprörd och min mammas tjat gjorde inget bättre.

Väl hemma där jag vart avsläppt så hade jag svårt med att fortsätta min dag på något vis, allt kändes tungt och jobbigt. Men jag lyckades ta mig igenom den och nästa och nästa. Hade skickat meddelanden till killen och ringt utan och få svar.( Även skickat bilder ) Efter några dagar hade jag samlat mig lite mer än innan, men den där klumpen i magen ville bara inte försvinna. Sen en förmiddag mellan den 4-6 Januari det här året så kom det. Ett långt meddelande på Instagram, från en ” Maria ”  det jag läste var hemskt. Det slog omkull mig och krossade mig och mitt hjärta totalt. 

Ni som varit med om någon typ av hjärtesorg vet vad jag pratar om.

 Man känner så bedragen och lurad! 

Naiv och dum för man inte kopplar ihop saker innan, men vart fanns orken till det i mitt fall? Ingenstans, det som gör mest ont i mig är att jag på fullsatte allvar trodde att han var bortrest och skulle komma hem till mig, men vad fel jag hade! Där stod jag helt överkörd och visste helt plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller göra av mina känslor. 10 år för fan! 

Det är ju ett decennium av mitt liv jag gett som jag aldrig får tillbaka igen, hela min ungdom! 

Vilket kräk,vilket äckel….Det är tur jag haft en del vänner som varit där för mig, förutom de närmsta. Vad skulle jag annars tagit mig till? Rent känslomässigt är du ju helt själv, inget kan trösta man bara är och ens knappt det. Det har varit oerhört smärtsamt att se honom, sitta där och prata, förklara och tjafsa. Få skit för han stuckit upp dit hon bor istället för och gett mig mina saker och lösa problemet här hemma istället. För att jag påpekat ett flertal gånger att jag vill ha allt som är mitt, nycklar och rubbet. Det är bara det att det tog flera veckor enligt den nya ” tjejen ” har jag haft många tillfällen att hämta dem. När fan då insatta jag!? När aset stuckit iväg med både bil och nycklar hur ska man lösa det då, stå där varje gång utanför porten till lägenheten och vänta? Subba… Fattar ingenting om hur han varit, visserligen har han ljugit om mycket för henne med men varför hoppa på mig? Efterblivenhet i högsta grad. Nåväl jag kan inte göra något mer nu, jag har fått det som är mitt tillslut. Det tog tid men jag har dem. Mer behöver jag inte, förser kommer ta tid innan jag släpper in och litar på någon mer än mig själv igen. 

Läkande. 

Just nu så vet jag inte. Inte mer än att jag behöver tid, tid för mig själv, tid för läkande. Jag har fått järn och jag känner lite mer ork till livet och jag kan kliva upp på morgonen trots att jag inte kan planera dagen. Funderar på hur man ska gå vidare, hur man ska göra framöver. Göra något annat än det man gjorde innan hitta någonting meningsfullt och glädjande i allt elände. Men varje dag är inte densamma som de dagarna jag hade innan, man vänjer sig nog så småningom till det bättre. Det måste ju vara så, för hur gör och tänker alla andra som varit med om liknande saker/händelser i livet, går dem bara vidare? Det tror jag knappast, nån gång går man nog sönder, oavsett när/ vart i livet det är.