Grunden är A och O.

(Vilsenhet, att ta sig fram)

Hej, idag är en sån där dag då allting bara har gjort ont, det känns ibland som dem bara blir fler... Så vilken riktning jag än har valt och styra mot så har tröttheten tagit ett stort grepp om mig. Men det är en stund av återhämtning också det vet jag. Så synd bara att det alltid nästan tar en vecka för att bli helt återställd. Nej misströsta inte, det kommer absolut gå bra det här, det är något jag redan bestämt. Det är bara så otroligt svårt att ta sig ur vilsenheten, den tär på väldigt många olika saker i livet, inte enbart det känslomässiga problem som kommer med det. Utan det där mentala pusslet man ständigt tvingas lägga, tampas med och vart dem egentligen hör hemma.

 (Stensättare, skyddsmurar och tröst)

Aldrig har jag tänkt på mig själv på det sättet men nån gång ska väl vara den första. Mina känslor och tankar har alltid hört ihop, känner jag mig nere, har extremt ont eller en ångestladdad situation framför mig kommer alla mörka och jobbiga tankar fram. Att begrava sina sorger och besvär är verkligen inte lätt, man får tänka att man är en stensättare för en stund. Antingen lägger du en eller så gräver du ur den. Lägg till en eller ta bort en, valet är ditt, och det är bara du som bestämmer, ingen annan. Men även om det finns många olika typer av dem så får du inte glömma att det du väljer att göra kan påverka ditt hjärta lika väl som ditt huvud. När det kommer till rädsla,nedstämdhet,sorg och ångest över lag är det svåra känslor att styra. För en del personer som handskas med dem och sina demoner dagligen kan det ” som i mitt fall ” leda till att man slår upp skyddsmurar för att man helt enkelt inte ser någon annan lösning. Oftast är man van vid att bygga murar inte riva dem. En del håller hela tiden och en del rasar för jämnan. Det är så energikrävande och jobbigt. Den där tryggheten vart fan är den?

(Galenskap är inte jämt negativt)

Min rubrik kan tolkas på olika sätt, men vad jag menar är egentligen att allt som sticker ut och är udda inte jämt är något negativt. Det behövs verkligen galna och våghalsiga människor som tar klivet ut och är orädda. Inte skäms, tar för sig och låter det där pinsamma och roliga existera. Jag själv avundas dem, önskar att jag kunde få släppa lös lite mer av min galna sida lite oftare. Vad lättsamt och roligt saker o ting skulle bli då, fylla det där gråa och trista dagarna med mer glädje. Vet att vi befinner oss i en svårt tid numera men kan man dra upp någon så tycker jag man ska göra det!

(Glöm inte bort dig själv, din värdighet och dina drömmar)

Åter igen så finns det så lite som verkligen känns rätt just nu, man vill hjälpa, finnas där för de behövande, dina nära och kära. Men glöm inte bort dig själv och din värdighet, ditt sätt, din stil, din takt har också betydelse. Allt måste få ha och ta tid, det är så det är. Hur ska du annars komma vidare i din resa till riktigt läkande? Bygg dina drömmar och finn dina mål, livet är kort och väldigt skört, tar du inte chansen kanske du aldrig får den igen. 

Fas Två.

(En inre strid)

Jag har kommit till insikt med att jag fortfarande har otroligt mycket att jobba med angående mig själv. Det ständiga frågan i huvudet ” Vad gör du? ” Ja, jag vet inte... Går runt i ett vakuum, förminskar mig själv genom att tänka på allt man inte är bra på.

För minsta lilla fel så spricker den där lilla bubblan man befinner sig i, för all den där tryggheten du har försvinner. Jag måste säga att jag mått otroligt dåligt, det kan jag inte sticka under stolen med. Immunförsvaret är jätte dåligt igen på grund av frånvaro av aktiviteter. Gym,utflykter,arbete just för att Covid-19 existerar runtomkring. Stress, press och sjukdom får det också att bli väldigt mycket svårare. 

Så vad ska man göra?

(Sjukdom, en ständig kamp)

Just nu känns det lite extra tungt då jag åkt på någon typ av infektion ” igen ” trodde jag skulle slippa det men ikke. Ont i huvudet, yrsel och extrem trötthet/ utmattning, en känsla av en bergochdalbana av feber som går i vågor. Så hoppas verkligen att kroppen klarar av detta ytterligare en gång... Men jag finner en viss tröst att gå in hit och skriva av mig när det gäller just det här. Sjukdom är en ständig kamp, och det kan bara dem som verkligen är sjuka förstå. 

Men snart kommer jag att stå rakryggad igen! 

 ( Le mot dagen, ty du vet aldrig vad den bär med sig )

Under den här tiden har skrivandet blivit som en terapi för mig när typ inget annat hjälper. Vilket har en stor betydelse, intresset för det växer liksom sig starkare varje dag. Vilket är otroligt roligt och stärkande för själen, man liksom får känna hur bokstäverna, orden verkligen har en mening. Hur man formulerar sig, använder ord man vanligtvis inte gör till vardags.

 Så även om det känns tungt, så ler jag ändå mot dagen trots allt.

( Ledsen men ändå glad)

Ja, jag kan inte säga att dagarna ständigt är vad jag vill att dem ska vara. Men det är okej att vara ledsen, nedstämd och allmänt trött. Det är någonting som får mig att känna mig levande på något vis, sådär känslig och extremt skör. Där igen har jag format så mycket som blivit konst i sig, dikter, låttexter, noveller m.m en kall och hård, tom duk har plötsligt blivit en omedveten målning av färger och känslor. Vid såna tillfällen har jag känt mig så mycket mer, så stolt och glad! 

Fas Ett

              (  Första fasen. )

Hej, dagarna går ibland alldeles för fort.

Man hinner knappt med, tycker att man tillbringat så mycket av sin vakna tid inomhus att man blandar ihop dagarna med varandra. Så att en tidsuppfattning är precis kraschad, så många gånger de närmsta veckorna som varit frågat mig själv vilket bubbla jag befinner mig i och vilken av faserna man verkligen går igenom. Kan sakna de stunder då man kunde sätta sig ner och bara vara, vilket händer ytterst sällan numera.

Det man har nu är som ett nät fullt med ångest, stress, rastlöshet, trötthet, sorg och depression spunnit till ett enda stort spindelnät. Undrar vad folk gör om dagarna, ( förutom dem som jobbar och kan tänka på någonting annat ) men vi andra som verkligen går hemma, kan/ hinner känna efter vart ska vi göra av allting?

 Visst man kan gå ut, prata med någon som vill lyssna men sen då, vad händer om det inte hjälper...

 (Konstant kliande under huden.)  

Jag har alltid varit en grubblare, om det varit stort som litet, det har aldrig spelat någon roll hos mig. 

Jag vrider och vänder och studerar det tills det inte egentligen finns något kvar att studera i sig. Jo, ibland är det jobbigt att vara jag. Men är nog ganska säker på att det är fler än jag själv som har det likadant.

 Det är nästan värre för dem som har en kreativ ådra och bär på en del fantasi, samtidigt som man är en känslosam individ. Man får ställa in sig på att vissa saker kommer vara extra kämpiga.

 Men det är där man måste vara stark och tro på sig själv för att ta sig upp och komma tillbaka.

Tänk dig ett konstant kliande under huden, 

du kan inte nå och du kan inte klia tillbaka men du kan härda ut. Man lär sig med tiden hur man ska hantera det.

     (Ge och ta.)

Finns en sak jag tycker alla borde ta till sig och lära av. Det du inte kan ge, kan du inte heller få tillbaka. 

Det verkar vara väldigt svårt för en del personer att förstå det, eller om det är en oförmåga i sig. 

Jag har fått lära mig på senare tid i livet faktisk att det verkligen inte går att lita på alla människor. 

Du kan vara hur snäll och godtrogen du vill men i slutändan är det bara fullkomligt ologiskt och naivt. Märker du att ingen hjälper, stöttar, lyssnar eller ställer upp. Då är det enda logiska att släppa och stryka dem ur ditt liv, eller hur? Du förtjänar att må bra, kom ihåg det! 

Välkommen

Dag för dag. (Det ingen ser, det märker ingen av)

Jag vill börja med att presentera mig och vem jag är Mitt namn är Izabella, född och bosatt i Linköping. Har ett brinnande intresse för allting som är kreativt Läsa, skriva ,pyssla ,måla ,rita och teckna. 
Men även musiken och tv- spel håller jag ytterst kärt.

Så vad är egentligen speciellt med mig undrar ni? Jag är oftast hemma om dagarna då jag lever med en Sällsynt muskelsjukdom som ibland håller mig vaken om nätterna då värken är som värst.

Tillbringar mycket av min vakna tid till att bearbeta känslor och tankar, ibland vågar jag mig på att gå ut  eller gymma om kroppen tillåter det. 

Jag bor ensam sen 2013 med min katt som sällskap, förutom min sjukdomsbild har jag även en diagnos ( lindrig  psykisk utvecklingsstörning ) det innebär att mitt närminne är väldigt dåligt och att jag gör vissa saker väldigt långsamt i min vardag.

Kan inte säga att jag rakt av är nöjd med livet som det är men måttligt ivf. 
Tar en dag i taget, varje dag är unik på sitt sätt. 

Barndomen har varit svår, hade epilepsi från 3 års ålder till 13 år, svårt att hänga med i skolan som även den kantades av mobbing. Hemma fanns inte direkt  någon trygghet, förutom de stunder man sjönk in i sig själv. Hjälpen man skulle fått då fanns inte tillgänglig vid det tillfället, det svider verkligen nu såhär efteråt. 

Tror att det hade varit bra med mer Kunskap och förståelse, så man kunde ha pushats i  rätt riktning. 

Men det är som det är med det nu.

    

Att tro på sig själv (Ge dig själv tid att läka)

Åren har gått väldigt fort, det kändes i början väldigt  svårt och jobbigt. Men man har fått acceptera att 

tiden har sin gång och att man måste fortsätta framåt. Forma sin tillvaro och sitt liv, på det sättet kan man  växa i sig själv otroligt mycket.

 Fylla dagarna med  det och dem du tycker om mest.
Själv är jag en mjuk och känslosam person, 

det trivs jag bra med. 

Ibland vill man inget mer än att bara sluta ögonen och inte känna något för nån eller någonting.

 Men så  kom jag och tänka på vad skulle det tjäna till om man bara stängde av o sket i allt och alla?

Har ju lovat  mig själv att jobba på att se det mesta positivt men Ibland är det otroligt svårt.

Det var lite om vem jag är och gått går igenom.

 Jag kommer uppdatera den här. 

Bloggen lite då och då, så fort tid och infall ges.

 En del vardagliga saker och händelser.

 Det var otroligt  länge sen jag bloggade, så för mig kommer detta fungera som ren terapi för både kropp och själ.
Just därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, detta kommer verkligen bli en start på något nytt!