Fas Ett

              (  Första fasen. )

Hej, dagarna går ibland alldeles för fort.

Man hinner knappt med, tycker att man tillbringat så mycket av sin vakna tid inomhus att man blandar ihop dagarna med varandra. Så att en tidsuppfattning är precis kraschad, så många gånger de närmsta veckorna som varit frågat mig själv vilket bubbla jag befinner mig i och vilken av faserna man verkligen går igenom. Kan sakna de stunder då man kunde sätta sig ner och bara vara, vilket händer ytterst sällan numera.

Det man har nu är som ett nät fullt med ångest, stress, rastlöshet, trötthet, sorg och depression spunnit till ett enda stort spindelnät. Undrar vad folk gör om dagarna, ( förutom dem som jobbar och kan tänka på någonting annat ) men vi andra som verkligen går hemma, kan/ hinner känna efter vart ska vi göra av allting?

 Visst man kan gå ut, prata med någon som vill lyssna men sen då, vad händer om det inte hjälper...

 (Konstant kliande under huden.)  

Jag har alltid varit en grubblare, om det varit stort som litet, det har aldrig spelat någon roll hos mig. 

Jag vrider och vänder och studerar det tills det inte egentligen finns något kvar att studera i sig. Jo, ibland är det jobbigt att vara jag. Men är nog ganska säker på att det är fler än jag själv som har det likadant.

 Det är nästan värre för dem som har en kreativ ådra och bär på en del fantasi, samtidigt som man är en känslosam individ. Man får ställa in sig på att vissa saker kommer vara extra kämpiga.

 Men det är där man måste vara stark och tro på sig själv för att ta sig upp och komma tillbaka.

Tänk dig ett konstant kliande under huden, 

du kan inte nå och du kan inte klia tillbaka men du kan härda ut. Man lär sig med tiden hur man ska hantera det.

     (Ge och ta.)

Finns en sak jag tycker alla borde ta till sig och lära av. Det du inte kan ge, kan du inte heller få tillbaka. 

Det verkar vara väldigt svårt för en del personer att förstå det, eller om det är en oförmåga i sig. 

Jag har fått lära mig på senare tid i livet faktisk att det verkligen inte går att lita på alla människor. 

Du kan vara hur snäll och godtrogen du vill men i slutändan är det bara fullkomligt ologiskt och naivt. Märker du att ingen hjälper, stöttar, lyssnar eller ställer upp. Då är det enda logiska att släppa och stryka dem ur ditt liv, eller hur? Du förtjänar att må bra, kom ihåg det!