Fas Två.

(En inre strid)

Jag har kommit till insikt med att jag fortfarande har otroligt mycket att jobba med angående mig själv. Det ständiga frågan i huvudet ” Vad gör du? ” Ja, jag vet inte... Går runt i ett vakuum, förminskar mig själv genom att tänka på allt man inte är bra på.

För minsta lilla fel så spricker den där lilla bubblan man befinner sig i, för all den där tryggheten du har försvinner. Jag måste säga att jag mått otroligt dåligt, det kan jag inte sticka under stolen med. Immunförsvaret är jätte dåligt igen på grund av frånvaro av aktiviteter. Gym,utflykter,arbete just för att Covid-19 existerar runtomkring. Stress, press och sjukdom får det också att bli väldigt mycket svårare. 

Så vad ska man göra?

(Sjukdom, en ständig kamp)

Just nu känns det lite extra tungt då jag åkt på någon typ av infektion ” igen ” trodde jag skulle slippa det men ikke. Ont i huvudet, yrsel och extrem trötthet/ utmattning, en känsla av en bergochdalbana av feber som går i vågor. Så hoppas verkligen att kroppen klarar av detta ytterligare en gång... Men jag finner en viss tröst att gå in hit och skriva av mig när det gäller just det här. Sjukdom är en ständig kamp, och det kan bara dem som verkligen är sjuka förstå. 

Men snart kommer jag att stå rakryggad igen! 

 ( Le mot dagen, ty du vet aldrig vad den bär med sig )

Under den här tiden har skrivandet blivit som en terapi för mig när typ inget annat hjälper. Vilket har en stor betydelse, intresset för det växer liksom sig starkare varje dag. Vilket är otroligt roligt och stärkande för själen, man liksom får känna hur bokstäverna, orden verkligen har en mening. Hur man formulerar sig, använder ord man vanligtvis inte gör till vardags.

 Så även om det känns tungt, så ler jag ändå mot dagen trots allt.

( Ledsen men ändå glad)

Ja, jag kan inte säga att dagarna ständigt är vad jag vill att dem ska vara. Men det är okej att vara ledsen, nedstämd och allmänt trött. Det är någonting som får mig att känna mig levande på något vis, sådär känslig och extremt skör. Där igen har jag format så mycket som blivit konst i sig, dikter, låttexter, noveller m.m en kall och hård, tom duk har plötsligt blivit en omedveten målning av färger och känslor. Vid såna tillfällen har jag känt mig så mycket mer, så stolt och glad!