Ordet är mitt.

Ond,ondare,ondast.

Nu är det åter igen snö, den bitande kylan och denna storm har tagit hårt på mina leder och muskler. Varför slår det jämt om? Jag pallar inte med vädret här snart och denna isolering pågrund av detta virus...Allt arbete med att mota bort det onda tycks ständigt komma tillbaka, och med full kraft dessutom. Jag blir så besviken och ledsen, men mest för att det är det onda som tar mest plats i mitt liv känns det som. Ju ondare saker och ting gör desto större inverkan har det på ditt liv och slutligen om det verkligen tar fäste även på ditt hjärta. Men det allra ondaste måste jag ändå säga är det människor gör mot varandra. Sprider sina lögner, hatar och förstör. Ju mer elände som finns på den här jorden ju klarare blir insikten av att en förändring måste ske...

Solen skiner men inte här.

Värmen känns så avlägsen numera, om mindre än en månad är det påsk och min födelsedag. Känns sjukt att det redan har gått nästan ett år sen sist, tycker inte man gör något annat än fyller...Hade jag haft möjlighet och Covid-19 inte stod i vägen så skulle jag med stor sannolikhet åka härifrån, njuta av det man inte kan här just nu. Legat under ett parasoll med en drink i handen, solbrillor på och ett halvt leende varje dag.Visst solen skiner men dock inte här. 

Tankar, idéer och planer. 

Mina tankar är många, idéer formas i huvudet dagligen men jag känner däremot inte att där finns någon inspiration eller planering/ planer kring framtiden. Vilket kanske inte är så lustigt då allting är upp och ner i denna tid.Visst jag har saker jag vill/ ska göra men hälften av dem går inte att genomföra... Det är verkligen super surt, men man har i varje fall väldigt mycket tid helt enkelt för att strukturera och  organisera sig än innan. Så vi får hoppas på att det går ur vägen detta och allting återgår till det mer normala formerna.

Hemma är där du trivs.

Detta är ett ämne jag skulle kunna skriva så mycket om, hemma hos mig har jag alltid trivts och känt mig trygg. Min boning har varit mitt hjärta på så många olika sätt och det har jag varit så glad för att kunna känna, men så är det inte längre. Visst jag kan vara hemma hos mig, men händelser, ljud och dispyter har tagit bort allt det där. Numera är det ytterst svårt att slappna av, sova äta och göra det jag älskar. Läsa, laga mat,skriva, sjunga, lyssna på musik, spela ett par schyssta tv spel.

Jag trivs jättebra i området och det är verkligen en sån befrielse med eget boende där man kan komma och gå som man vill. Dock är det inte riktigt som det var när jag flyttade in, men troligtvis kommer det även att lugna ner sig själv så småningom, får jag hoppas!