Känslor.

 (Det jag inte vågar säga men känner.)

Jag skulle kunna börja med att säga det allra viktigaste för att får dig att förstå, men som alla andra gånger så är jag en ganska komplex person full av känslor som spritter lite utanpå också. Men istället så ska jag börja med att nämna att det inte är lätt att utrycka sig i ord och text alla gånger heller...

Jag har format mig till det som mitt liv gett mig, det är, mycket krampor ,sorger och smärta, men också kunskap ,livserfarenhet och ett stort ordförråd. På grund av mitt intresse för böcker ,texter och bilder så har det alltid varit lätt att kunna sätta ord på saker, även fast man inte alltid visste/ var medveten om varför. Men med tiden så lär man sig att känna sig själv otroligt bra. Lika bra med tanke på att du ska stå ut med dig själv ett helt liv framöver. ” just saying ” så, nu till saken. Har du någonsin haft den känslan då du helt plötsligt har haft en euforisk känsla, typ som en deja vu liknande en? Då du stannat mitt i ett steg och undrar vad du egentligen känner och tänker  ” Har inte jag gjort, känt eller tänkt detta förut? Fan vad sjukt...” Det händer mig väldigt ofta, det är nästan som en del av en overklighet som sprider sig i kroppen, lite som och se på sig själv från en annan synvinkel och plötsligt bli helt tagen av förvåning och förundran. Låter kanske inte helt sunt, men jag kan knappast vara den enda som upplevt det. Undrar egentligen varför man upplever det, känns som det inte finns mer än i böckernas värld då man läser om det. 

(Se men inte ge, att kunna drömma sig bort)

Det finns väldigt mycket man kan göra och se men ytters lite som du kan ge, och nu menar jag inte materiella ting som konfektyr ,blommor och massa sånt, utan vad du kan GE till en annan än dig själv, tänk dig att du drömmer dig bort för en stund, verkligen försöker hitta någonting annat än vad som finns att ta på, det finns ju typ inte eller hur? Jo, du glömde en viktig detalj. Ord, ord har så mycket mer kraft i sig ,så lägger du in allting du känner i en ända mening med en viss inlevelse och verkligen menar det, då har du gett allting av dig själv där och då. Det är faktiskt inte svårare än så.

(En dag som alla andra, fast lite ljusare)

Ja, vi går äntligen mot lite ljusare tider tack och lov för det! Det här konstanta mörkret och kylan som varit har tagit knäcken på mig fullständigt. Usch alltså, värken i kroppen har ätit på varje muskel och led den kommit åt, men jag har tagit mig igenom det, trots alla motgångar som varit. Kan inte säga att det inte var svårt för mig, men jag lärde mig mycket av min envishet. Den om något kan man lita på, så ser ni andra fram emot vårens ankomst lika mycket som jag? För mig kommer det att underlätta något oerhört.

 (Ett litet frö gror i mitt hjärta)

Japp, jag känner mig lite bättre nu när jag vet hur man handskas med det jobbiga, det som tynger ner en. Ett litet frö har börjat gro i mitt hjärta, det som jag inte trodde skulle ske på väldigt länge... Den här bloggen är verkligen det som fått mig på rätt köl igen. Återfått medvetandet efter ett tags black-out, inte en dag försent. Om ett tag sen när jag verkligen känner att tiden är rätt och har energin, orken till det. Då tänkte jag expandera bloggen mer, men nu får det vänta. Just nu vill jag bara absorbera all värme och kärlek som är här.