Efter en tid.

Livet är som en soppa. 

Hej alla ni där ute! Det var ett bra tag sen nu, tyvärr har jag inte hängt med i alla svängar som livet gett mig, det har varit brutalt och svårt. Så svårt att jag varit så nere en period att tårarna bara forsade utan att jag gjorde något. Det ständiga trycket över bröstet som gjorde sig påmind av den oro och ångest man väldigt ofta går och bär på. Den fick mig att undra vad jag gjort för fel, det fanns inget jag kunde komma på förutom det svåra man gått igenom. För på något vis så lyckas mina planer och drömmar alltid gå i kras… Jag saknar det som var, den där glädjen 

ihop med bekymmerslösheten. Ett gott och bättre liv. Ett drägligt sådant.Så ni som undrat vart jag tagit vägen, ni kan slappna av. Ibland behöver man andrum och återhämtning för att gå vidare.

Jag måste säga att jag är varken introvert eller extrovert person utan går där emellan, det finns så mycket av mig som ingen någonsin får se när jag skriver här istället för att ventilera är det en helt annan sak för ingen kan se mig. Här får jag ner allting som jag gått och bärt på under en längre tid. Visst jag delar kanske inte allt men väldigt mycket av det jag känner. Hade det funnits någon mer möjlighet än att blogga så hade det inte gått så lång tid mellan varje inlägg. Kuratorn som jag haft en konstig sporadisk kontakt med verkar inte vara något att bygga på och känna tillit för, tråkigt nog. Då hon vid upprepade tillfällen när jag mått som sämst trots nya kallelser avbokat i sista sekund. Även samtal från vården och jobb som inte blivit av trots planerade möten. Man kan inte bli något annat än ledsen och besviken.

En väntad Operation.  

Efter 15 år så tog jag äntligen tag i operationen som jag gått och väntat på några år nu då situationen  varit näst intill ohållbar och plågsam. Detta ärlig nästan det svåraste jag någonsin gått igenom förutom epilepsin och njurstenen. Man känner sig så skör och utlämnad, nästan övergiven om man ska vara ärlig. Den känslan är så fruktansvärt hemsk. Jag hade behövt lite mer stöttning än vad jag fick igår. Absolut ingen kunde följa med mig eller ställa upp. Visst kallelsen kom med väldigt kort varsel och det fanns inte så mycket framförhållning men detta var viktigt för mig och mitt liv, för att kunna få en bättre livskvalitet. Nåväl, operationen är gjord, jag är hemma fullproppad med läkemedel för flera veckor framåt, nu är det vila och återhämtning som gäller i första hand. Frågan är bara hur jag ska klara en hel vecka själv här hemma utan någon direkt hjälp. Med medicin som ska tas om vartannat eller byten som ska göras, det kommer bli otroligt kämpigt! Tindra min katt känner även av min smärta och oro, stackaren går och jamar efter mig. 

Hösten och aktiviteter.

Hösten har äntligen kommit igång och restriktionerna har lättat en del, nu känns det som om allt börjar öppna upp allt mer. Jag är glad för det eftersom det innebär att aktiviteter som man gått och väntat på kan börja igen. Super! Då slipper man kanske och vara rastlös.😬 Jag hade 

Anmält mig till två fysiska aktiviteter denna höst men när mailet damp ner i brevinkastet så var det av ytterst besvikelse över deras planering och beslut. Aja! Vill jag träna så gör jag det själv sen, att krusa andra är det värsta jag vet. Det är jobbigt när det aldrig blir som man tänkt sig.

Tanken går före handling.

Så vad har man då för tankar och funderingar egentligen? 

1• Ta hand om sig 

2• Börja älska sig själv mer

3• Återuppta livet och dess utmaningar 

4• Träna

5• Sysselsättning 

6• Va stark

7• Ställa mindre krav 

8• genomförbara mål

9• Hälsa och skönhet 

10• Boken ska bli klar

Jag kan säkerligen boka av några av dessa snart, MEN då ska allting vara klart, väldigt ofta man lever i ovisshet om hur saker ska bli i slutändan. Ibland får man bara ta det som det är, även om jag ogillar att få saker och ting slängda i knät. Men jag gör detta för mig själv, är det någon trög människa som vill kriga, ja då krigar jag också! Var så säker på det.

Detta var allting för mig denna gång! Ta hand om er och varandra.