Nu och då.

 Trevnad och tystnad.

Alltid har jag viljat ha det bättre än det jag hittills har fått uppleva. Bättre livsgnista,starkare psyke,en kropp som inte ömmade och värkte från dag till dag.

En sömn som inte var rubbad vissa nätter och få tillbaka glädjen som stundvis är där men försvinner lika fort som den kom.

Det här senaste dygnet, alltså vilken kolossal värk i både händer armar och skulderblad.

Började lite dovt först sen spred det sig som en löpeld genom kroppen. Tacka gud för att det finns Voltaren att ta eller några riktigt starka värktabletter. Det slog bara ner som en blixt från klar himmel och jag kommer aldrig riktigt förstå min sjukdomsbild fast jag är mer än väl insatt i den,mer än någon annan. 

Kom och tänka på en sak förut och det var att hur jobbiga biverkningarna varit innan kroppen vant sig vid medicinen som jag började ta i våras,rena pinan man gick igenom. Nu väntas även en kall och mörk vinter och hela min själ bävar för det, mer kyla och mer krämpor som om året inte redan varit plågsamt nog. Men vad är jag och gnälla egentligen, finns säkerligen många andra som går igenom likande. 

Men ändå kommer jag knappt till ro om nätterna numera. Har också kommit underfund med att man knappast kan lita på alla människor heller, väldigt svårt.

Hur som helst, det finns en lite ljuspunkt i mitt liv just nu. En person vill säga, det tog väldigt lång tid för mig att förstå hur mycket och hur jag själv kände, hur pass stor intryck denna fina människa gjort hos mig. Älskar dig ur djupet av mitt hjärta, verkligen. För fyra år sen visste jag inte alls hur starkt vårat band skulle bli, men du har fått mig att inse att det är okej att stanna upp och känna positiva känslor, för det har varit väldigt mycket sorg, misär och elände på kort tid. Men jag läker fortfarande och en del av det kommer ta rätt lång tid att komma över, om man nu gör det. 

Tiden får utse det åt mig.

Man trevar sig fram under tystnad.

Så många sorger så få dagar.

Finns en person jag saknar så oerhört mycket med i allt det här,önskar jag kunde få henne tillbaka,men med tanke på allting runtomkring med alla sjukdomar och åkommor så är hon på ett bättre ställe nu. 

Bästa vän, du är så saknad... 

Ja jag saknar henne varje dag och det gör så ont att veta att man inte längre kan ses och prata om det allra viktigaste av saker,eller slå en pling lite då och då. 

Hemska saker händer goda människor säger dem, borde det inte vara tvärtom istället. 

För ett tag sen så kom jag och tänka på hur andra upplever mig, är den där fasaden tillräckligt hög för andra att inte se igenom alls? 

Är jag dum som tänker att dem ser den än hur jag egentligen är,en sån ömtålig och skör individ som knappt kan stå på benen emellanåt, inte ens de bästa av dagar även om dem inte är lika många som innan. Fan så patetisk man känner sig,

 livet är till för att leva och ändå vill jag inte ha det men vill inte dö. Vart står man då. 

På gränsen till dödens fält?

 Ironiskt nog så är inte rädslan för döden där trots allt, har upplevt och känt för mycket för länge för att vara rädd. Det enda som skrämmer mig är de som man lämnar efter sig,de lider utan slut. 

Så många sorger så få dagar. 

Förhoppningsvis vänds allt om och man kan ta nya tag igen,ha lite mer ork till att börja ta för sig av livets lite mer goda,

ett bett eller två. 

Det är trots allt det små guldkornen som berikar livet så det får mening. 

Kort och gott borde det inte vara en omöjlighet att hitta några. 

Lex.

Nu till ett helt annat ämne.

Har aldrig riktigt haft möjlighet eller intresse för att utforska den sidan av mig själv inte förens nu såhär efter uppbrottet från mitt tidigare förhållande. 

Men nu känner jag mig helt plötsligt som en novis när ett lustfyllt begär sprider sig i min kropp,

 denna person vet om detta nu men det gick ett helt halvår för mig att berätta på ett sätt så att hen inte trodde jag drev.

Ni förstår, mitt sätt att vara och hantera ovana situationer blir oftast väldigt giftiga.

Vilket i sig kanske inte var så konstigt då jag vid den tidpunkten var förkrossad över att min förra man,gått bakom ryggen och bedragit mig med en annan under tiden jag insjuknade ( Läs tidigare inlägg om ni inte vet vad jag pratar om) 

Så den här attraktionen uppstod när jag var som sårbarast bara det att mitt huvud vid den tidpunkten inte förstod det eller vad som försiggick,enbart kroppen.Vilket i sig är ganska lustigt med tanken på all fysisk och verbal misshandel som man varit med om. Mitt huvud ville inte acceptera det mitt redan brustna hjärta visste om, inte någon gång. 

Slutade ivf i ett storartat kaos på Närcon vinter, varför jag sa som jag då gjorde har jag väldigt svårt att förstå nu såhär efteråt,vill gottgöra och uppmuntra för mitt dåliga uppförande men vet inte hur, inte ännu. Det enda som är solklart just nu är att jag bara gör den här personen ännu mer förvirrad än vad den var från början.

 Hade ingen rätt att bete mig på det där sättet alls, önskar jag kunde visa hur det egentligen var, hur allt kändes men det går knappast nu och i det här fallet väger inte ord tyngre än egentliga handlingar.

 Förlåt mig Lex, jag förstår att du är rädd och sårad. Skulle ha reagerat annorlunda på dina frågor,inte skruvat på mig i stolen och säga ”Jag ska tänka på det ” eller ”Kan du sluta upp med det där ” Varför nämner du ens det,prata aldrig mer med mig om det,fattar du det” ”Kan du få de där sjuka tankarna ur ditt huvud,annars bryter vi här och nu ” Jag tog död på allting där och då, fick dig att känna dig äcklig, dum och motbjudande istället för att ge dig en chans.

 Kommer nog aldrig förlåta mig själv, även om du gör det.

 Eftersom jag vet hur ont det gör att bli avisad på det viset,hur hjärtat brister och sjunker i bröstet. 

Har ingen aning om vad som händer efter det här men kan bara hoppas på att det blir bättre och att du tar emot mitt förlåt, även om det är en klen tröst. 

Vill bara att du ska vara medveten om att jag inte menade något illa, det lät så men det var inte min avsikt. 

Förstår att mitt barska svar/ tonläge gör att du i fortsättningen inte kommer ta upp eller öppna upp dig för mig, någonsin. 

Kan bara klandra mig själv i så fall, min reaktion är för det mesta densamma, negativt och inte det du vill höra från någon du håller kär, får acceptera läget och respektera att det får konsekvenser.

Varje gång någon av oss inte mår bra,speciellt du så får jag bara lust att släppa allting för att hålla om dig…

Trösta och finnas där när det är som jobbigast, 

röra dina breda muskulösa axlar och bara känna omfamningen ifrån dig. 

För när du är långt ifrån mig så saknar jag dig så brutalt mycket. Ledsen för allt, det är jag verkligen.

Just det här får mig att känna som jag vore den största idioten i världshistorien efter så många tabbar och ”Göra bort mig stunder ” felet ligger hos mig inte dig, bara så du vet om det. Förlåt…