Utsatt

        I den här världen.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men känner mig otroligt låg, lätt irriterad och allmänt orolig. 

Antingen är det den här årstiden, 

sjukdom på G eller att man börjar och må dåligt psykiskt. 

Det går i perioder men upplever ändå att de senaste veckorna varit extremt tuffa, 

nästan lite plågsamma för man vill inte intrigera med andra lika mycket. 

Känslan att vara helt tömd på energi,

 nästan själsligt trött den håller i sig och jag vet inte riktigt hur jag ska svara när andra frågar hur man mår.

För hur ska dem förstå? 

Skolan är en allmänt jobbig plats att vara på nu, 

känner att det är mer ljud och folk än vad man klarar av. Dessutom är det en hel del som drar i mig privat med fast det enda jag egentligen behöver är lugn och ro, återhämtning efter allt som hänt det senaste halvåret. Samtidigt vill jag inte vara ensam för ofta, behöver någon som kan dra upp mig. 

Hade en diskussion igår med min pojkvän, 

han tyckte jag var orättvis och hård, 

som sa att jag inte får den stöttning jag behöver. 

Men det är ju sant, jag hjälper honom att hitta lösningar på hans problem, men så kan inte han göra detsamma för mig är det jag som är orättvis då? Knappast, vi har ju sagt att vi inte ska ha hemligheter för varandra ändå så gnälls det när man delar med sig och säger sanningen. 

Känns som man måste krusa andra hela tiden för att  få någon typ av uppskattning,

den här världen är mer än bara trasig.

                        Framtiden.

Det är ofta jag känner mig orolig för hur min framtid kommer att bli eller vara. Har en färdig bok som har varit klar i flera år men inte blivit något av, 

skriver dikter och poesi texter till låtar som typ det inte blir något med, de används i fel syften eller bara i våra föreställningar med skolan eller på tråkiga begravningar. Man kan ju undra vart min plats är, 

för får aldrig komma fram och lysa en enda gång,

 är det ingen som lägger märket till mig och mina talanger.

Vad ska jag egentligen göra för att säkra min framtid och finna ro till att känna mig trygg och nöjd med vad jag åstadkommit.

                                      Min morfar.

Vintern har kommit nu, det ligger ingen snö på backen än men det är bara en tidsfråga innan den gör det. Mörkret är mer påtagligt än tidigare och mina tankar är i en gråzon. Det är inte många dagar kvar till jul men jag ser inte alls fram emot den detta år utan min morfar,det är tomt. En sorts tomhet som inte går att fylla med glädje och skratt som man annars kunnat göra, utan man har alltid den tanken i bakhuvudet att livet är otroligt skört. 

Man ska inte ta någonting föregivet, 

utan leva i nuet. 

Gör det ont så låt det vara så, 

man måste få vara svag ibland för att kunna vara stark igen. För min del så är det minnes bilderna från sjukhuset i somras när jag vakade över morfar ihop med min äldsta lillasyster sista veckan innan sommarlovet,det allra smärtsammaste.

Att liksom känna att personen i sängen bredvid mig ha panik mitt i natten, att inte kunna göra någonting, ljudet han gav ifrån sig när han andades och sedan slutade göra det bara några få timmar efteråt. 

jag finner absolut ingen frid i det och det om något kommer hänga med mig resten av livet.

                          En dikt till min morfar.

Jag vet hur himlen är, hur den skiftar.

Med böljande färger över en vit duk.

Där långt där uppe, vid ett gnistrande valv.

Hittar du ett mjukt moln, vilar och tittar på oss ovanifrån.