Toppar och Dalar

Strandad.

Jag skiter i allting snart! Så förbannat lack jag blir på andras förbannade oförmåga att förstå att man har ont och kämpar varje dag, lite mer än alla andra. Jag begär inte mycket men nog kan någon nån gång förstå när man vill ha stöttning och hjälp, eller skiter ni fullständigt i mig?

Det jag behöver och vill spelar ingen roll va? Bara ni får allting av mig och att jag stannar kvar och serverar er varje dag, ger en bit av mig när ni vill ha den! Stannar jag kvar länge nog i min bubbla så är det knappt någon som kan ta hål på den. 

Grejen är bara den… Jag vet knappt vart jag ska börja längre, de senaste månaderna/ halvåret har varit fruktansvärd. I mitten på september förra året 2022, insjuknade jag på riktigt, kroppen la bara av. Slutade fungera ordentligt. Hade jag inte varit så korkad och naiv hade signalerna som kroppen gav mig varit tydliga att se. Hjärtklappningar så otäcka att de hördes i öronen dygnet runt nästan och allra mest vid ansträngning. Trappor och att springa gjorde mig yr och näst intill svimfärdig. Spydde nästan, huvudvärk och ångest så mycket att man kunde se ådran/ pulsen i min panna. Återkommande ringningar i öronen och ingen sömn, ännu mindre nån ork att göra något annat än bara sova. Så utmattad och trött har jag nog aldrig varit innan någonsin… 

Det hade gått så långt att jag inte längre orkade/ ville leva mer, det låter hemskt men så var det. Varför ska man ljuga? I varje fall jag hade fått en akut tid på vårdcentralen och skulle åka dit tidigt på förmiddagen i sällskap med min mormor. Vi kom dit, mindes att jag var motsträvig och väldigt upprörd över situationen jag ville inte dit, ville inte ha deras hjälp eller vara där egentligen. Men där var vi, väntandes på min tur. Den där klockan i väntrummet minns jag så väl att jag ville ta ner och stampa på. Varje slag, tickande läte lät som eko i mitt tomma huvud, för det var vad det var vid det tillfället. Helt tomt på tankar, det var bara kroppen som kändes, gjorde ont. Mormor pratade bredvid mig, försökte kommunicera men ärligt talat kunde jag inte ta in ett ord av vad hon sa. Tiden ändå rätt fort efter 20 min ungefär kommer läkaren ut. Hon presenterar sig som Åsa och vi lämnar rummet och går in i ett nytt. 

Mitt mörker.

Vi sitter där inne väggarna tycks komma närmare fast jag vet att dem inte gör det. Illamåendet gör sig snart påmind och jag anstränger mig för att inte spy rakt ut av rädsla och all ängslan man känner. Åsa ställer några frågor, frågor som är jobbiga att höra av andra men som jag förmodligen ställt mig själv hundra gånger innan. Helt plötsligt slår ilskan till då min mormor bredvid mig börjar jiddra om att jag varit frånvarande och stängt ut dem ur mitt liv. Det kanske jag gjort, men det var för att dem störde mig, lät mig inte andas eller ha en egen åsikt. Min hälsa har alltid varit dålig, men inte såhär, det var annorlunda och jag BEHÖVDE utrymme. Inte pikar och kommentarer om hur jag borde vara. Men ivf  Åsa körde ut henne ur rummet kort och gott, på något sett såg hon min ilska som ett rop på hjälp. Hon vände stolen åt mitt håll och såg på mig, berättade att hon ville ta några prover innan vi åkte där ifrån. Så vi fick en lapp till labb och satt ytterligare några minuter utanför igen. Jag suckade åtskilliga gånger åt allt surr runtomkring mig, vadfan kunde jag inte bara få åka hem och lägga mig igen? Sova bort livet. Hänga mig i närmsta träd eller hoppa framför tåget så gick tankarna, de få jag hade…Ett tjut hördes, mitt nummer visades. En sköterska mötte mig leendes, usch vad jag hatade det där leendet. Vad fan är hon så glad för? Har hon vunnit storkovan på lotto undrar man? Jag rullar upp ärmen sträcker fram handen, lägger den på den där äckligt obekväma kudden som får det att sticka i fingrarna av obehag. Medan hon spänner min arm med det där bältet för att hitta en åder försöker jag fokusera på klockan bredvid mig. Tömma huvudet på tankar och bara slappna av, det går tillslut. Sköterskan tar totalt 6-7 rör bara sådär. Sen säger hon att jag kan gå, jag gör några hastiga rörelser och tar mina saker och går ut med mormor. Väl på parkeringen samtalar vi lite snabbt om att äta lunch på Ikea för att sedan avsluta dagen. Väl framme på Ikeas parkering så känner jag mig extremt matt men säger inget, allt behöver inte sägas helt enkelt. Vi ska precis kliva ur bilen när min mobil börjar vibrera och skärmen lyser upp med ett 013 nummer. Trött svarar jag såklart. 

- Hej! Det är Åsa vart är ni!? 

- Vi är på Ikeas parkering, vi kom precis hit. 

- Vänd bilen och åk till akuten fortast möjligt ditt blodvärde är extremt lågt! Förstår inte ens hur du kan gå eller stå upp. 

Jag tittar frågandes på mormor först sen på mobilen i min hand. Chocken trängde sig in i kroppen och jag började stört gråta. Snabbt berättade jag för min mormor vad hon sa och bilen startade och började rulla igen. Påväg dit minns jag att något gick sönder i mig och jag bara flämtade och grät om vartannat, tårarna rann och ångesten kom som en blixt från klar himmel, den himmel som för mig redan var krackelerad för länge sen. Sådär grå och färglös. För mig är inte grå någon färg utan ett sentimentalt tillstånd, just precis där jag befann mig nu. Väl framme så minns inte jag så mycket, bara att vi tog oss dit in på något vis. Av någon anledning fick jag en blackout för min mun upprepade plötsligt saker mitt huvud inte tänkte, frågade saker och minns inte ens vad svaret var de gav mig. Det var såklart stimmigt, mycket folk och alla var där, hostade, snörvlande, grät, skrek och frågade saker. Allt vart ett ekande babbel som jag förgäves försökte att sålla bort, medan man nästan tuppade av, av utmattning. Det gick 30-45 min minst sedan hördes mitt namn av någon annan för mig knappt fanns.Vi vart slussade in, gick en bit och satte oss igen, denna gång i ett annat väntrum. Rösterna var lite dovare här inne och vi fick inte vänta länge. En sköterska visade mig till en sjukhussäng där jag la mig på rygg och tittade rakt upp i taket. Bredvid mig satte hon sig, gav mig dropp och frågade några frågor tills en läkare kom. ( Tyvärr minns jag inte hans namn nu ) men han var kunnig och presenterade sig artigt för mig. Ytterligare frågor ställdes, vet ej om jag svarade på den eller inte nu såhär när jag tänker efter…Men prover togs, några timmar gick och jag fick 2-2,5 liter blod. Kan ni fatta hur mycket det är? Alltså wow, jag blir verkligen sjukt äcklad nu och det enda jag får till mig eller kan säga i denna stund är.

- Men det här ska inte jag ha! Det ska ju min cancersjuka morfar få, ni måste ge honom det.

För mig var det logiskt att säga så just då, men de andra bara stirrade tyst på mig. Undrade vad dem tänkte, hon måste ju vara helt borta i huvudet, den människan är helt sinnesförvirrad? Inte vet jag och jag brydde mig ju inte heller direkt. Dem fick ju tycka vad de ville, det rörde inte mig i ryggen. I tystnad låg jag där, mormor och mamma byttes av efter några timmar. Dagen var ju nästan slut, så inte så konstigt. Efter ett tag så började medvetandet försvinna helt och jag slöt ögonen. Det var väl inte så att man sov men ögonlocken kändes fruktansvärt tunga av all sömnlöshet de senaste veckorna. Ingen djupsömn över lag eller ro till det heller, utan man hade tagit av den sparlågan man hade haft. Efter ett tag hördes några snabba steg och jag blev åter igen störd av samma läkare som innan. Denna gång skulle jag ta ett urinprov och böka mig in med ställningen på toan en bit bort. Vid det här laget hade min mamma redan åkt hem och min dåvarande kille var där med mig. Fast jag försökte så fick jag knappt något gehör från hans sida utan det var bara små korta oförstående frågor. Han var nästan helt oberörd, betedde sig oerhört lustigt tyckte jag. Så här i efterhand hade jag nog gärna klubbat ner honom med ställningen och moppat golvet med hans ansikte, ärligt talat. Kort efter att jag lämnat provet fick jag svar och vi kunde lämna salen och åka hem. Visst han frågade i bilen om jag ville följa med men jag kände inte för det så det vart lite snabbmat sen blev jag avsläppt utanför min port. Aptiten var inte bra men jag tryckte i mig maten ändå, ringde sedan min barndomsvän och bad honom möta upp mig utanför. Den kvällen sov jag hos honom, ville inte vara själv hade panik och det kröp i skinnet av oro på mig. 

Det som inte går att läka.

Här ifrån är det mesta väldigt suddigt, jag har varit på O-Huset på U.S närmare bestämt cancerenheten, utretts, undersökts och tagit prover om vartannat. Allt liksom flöt in varandra efter ett tag så jag kan dessvärre inte ta allt i ordning men jag har gjort en magnetröntgen ,koloskopin och det var det obehagligaste och äckligaste jag varit med om. 

Röntgen innan var nog värre för dem plågade med och byta arm och nål flera gånger och svälja nån sorts kontrast vätska? Heter det ens så? Jag vet inte…

Ivf det var en paus under jul och nyår. 

Sen den 27 December 2022 var det ett möte på KVK under den tiden hade jag heller inte hört ett knyst från min kille, var orolig och brydde mig såklart men han fick ringa när han kunde.

Men jag hade haft en dålig magkänsla som sa mig att han inte var helt närvarande och stöttade mig.

 När vi var på avdelningen och väntade såg jag att han hade ringt, dock svarade jag inte utan skickade ett snabbt sms istället. Om vad jag var och vad som pågick, efter det så var det min tur.

Vi klev in i ett rum, blev ombedd av en läkare att sätta oss ner på vardera stolar och samtalet började.

 Jag skruvade på mig många gånger, hatade att vara där. Blev äcklad av all sterila instrument och ombytet,

visste till en början att jag skulle spänna mig och rycka som en galning men jag provade ändå. 

För att den här kvinnan var så övertygad om att det skulle gå bra, så jag gick med på att bli undersökt. Mamma skickades ut och jag satte mig i stolen, försökte andas, försökte tänka på annat men nej.

Jag började skaka så mycket att hon fick be en annan sköterska hålla ner mig så länge så undersökningen kunde slutföras. Grejen var bara det att jag ” skämdes ” ja, det gjorde jag. Men det gick ur vägen även om hon inte kunde se så tydligt. Allt såg och verkade bra ut sa hon, men de föreslog ett förslag jag inte var helt okej med så när vi lämnade kliniken var jag väldigt upprörd och min mammas tjat gjorde inget bättre.

Väl hemma där jag vart avsläppt så hade jag svårt med att fortsätta min dag på något vis, allt kändes tungt och jobbigt. Men jag lyckades ta mig igenom den och nästa och nästa. Hade skickat meddelanden till killen och ringt utan och få svar.( Även skickat bilder ) Efter några dagar hade jag samlat mig lite mer än innan, men den där klumpen i magen ville bara inte försvinna. Sen en förmiddag mellan den 4-6 Januari det här året så kom det. Ett långt meddelande på Instagram, från en ” Maria ”  det jag läste var hemskt. Det slog omkull mig och krossade mig och mitt hjärta totalt. 

Ni som varit med om någon typ av hjärtesorg vet vad jag pratar om.

 Man känner så bedragen och lurad! 

Naiv och dum för man inte kopplar ihop saker innan, men vart fanns orken till det i mitt fall? Ingenstans, det som gör mest ont i mig är att jag på fullsatte allvar trodde att han var bortrest och skulle komma hem till mig, men vad fel jag hade! Där stod jag helt överkörd och visste helt plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller göra av mina känslor. 10 år för fan! 

Det är ju ett decennium av mitt liv jag gett som jag aldrig får tillbaka igen, hela min ungdom! 

Vilket kräk,vilket äckel….Det är tur jag haft en del vänner som varit där för mig, förutom de närmsta. Vad skulle jag annars tagit mig till? Rent känslomässigt är du ju helt själv, inget kan trösta man bara är och ens knappt det. Det har varit oerhört smärtsamt att se honom, sitta där och prata, förklara och tjafsa. Få skit för han stuckit upp dit hon bor istället för och gett mig mina saker och lösa problemet här hemma istället. För att jag påpekat ett flertal gånger att jag vill ha allt som är mitt, nycklar och rubbet. Det är bara det att det tog flera veckor enligt den nya ” tjejen ” har jag haft många tillfällen att hämta dem. När fan då insatta jag!? När aset stuckit iväg med både bil och nycklar hur ska man lösa det då, stå där varje gång utanför porten till lägenheten och vänta? Subba… Fattar ingenting om hur han varit, visserligen har han ljugit om mycket för henne med men varför hoppa på mig? Efterblivenhet i högsta grad. Nåväl jag kan inte göra något mer nu, jag har fått det som är mitt tillslut. Det tog tid men jag har dem. Mer behöver jag inte, förser kommer ta tid innan jag släpper in och litar på någon mer än mig själv igen. 

Läkande. 

Just nu så vet jag inte. Inte mer än att jag behöver tid, tid för mig själv, tid för läkande. Jag har fått järn och jag känner lite mer ork till livet och jag kan kliva upp på morgonen trots att jag inte kan planera dagen. Funderar på hur man ska gå vidare, hur man ska göra framöver. Göra något annat än det man gjorde innan hitta någonting meningsfullt och glädjande i allt elände. Men varje dag är inte densamma som de dagarna jag hade innan, man vänjer sig nog så småningom till det bättre. Det måste ju vara så, för hur gör och tänker alla andra som varit med om liknande saker/händelser i livet, går dem bara vidare? Det tror jag knappast, nån gång går man nog sönder, oavsett när/ vart i livet det är.

Efter en tid.

Livet är som en soppa. 

Hej alla ni där ute! Det var ett bra tag sen nu, tyvärr har jag inte hängt med i alla svängar som livet gett mig, det har varit brutalt och svårt. Så svårt att jag varit så nere en period att tårarna bara forsade utan att jag gjorde något. Det ständiga trycket över bröstet som gjorde sig påmind av den oro och ångest man väldigt ofta går och bär på. Den fick mig att undra vad jag gjort för fel, det fanns inget jag kunde komma på förutom det svåra man gått igenom. För på något vis så lyckas mina planer och drömmar alltid gå i kras… Jag saknar det som var, den där glädjen 

ihop med bekymmerslösheten. Ett gott och bättre liv. Ett drägligt sådant.Så ni som undrat vart jag tagit vägen, ni kan slappna av. Ibland behöver man andrum och återhämtning för att gå vidare.

Jag måste säga att jag är varken introvert eller extrovert person utan går där emellan, det finns så mycket av mig som ingen någonsin får se när jag skriver här istället för att ventilera är det en helt annan sak för ingen kan se mig. Här får jag ner allting som jag gått och bärt på under en längre tid. Visst jag delar kanske inte allt men väldigt mycket av det jag känner. Hade det funnits någon mer möjlighet än att blogga så hade det inte gått så lång tid mellan varje inlägg. Kuratorn som jag haft en konstig sporadisk kontakt med verkar inte vara något att bygga på och känna tillit för, tråkigt nog. Då hon vid upprepade tillfällen när jag mått som sämst trots nya kallelser avbokat i sista sekund. Även samtal från vården och jobb som inte blivit av trots planerade möten. Man kan inte bli något annat än ledsen och besviken.

En väntad Operation.  

Efter 15 år så tog jag äntligen tag i operationen som jag gått och väntat på några år nu då situationen  varit näst intill ohållbar och plågsam. Detta ärlig nästan det svåraste jag någonsin gått igenom förutom epilepsin och njurstenen. Man känner sig så skör och utlämnad, nästan övergiven om man ska vara ärlig. Den känslan är så fruktansvärt hemsk. Jag hade behövt lite mer stöttning än vad jag fick igår. Absolut ingen kunde följa med mig eller ställa upp. Visst kallelsen kom med väldigt kort varsel och det fanns inte så mycket framförhållning men detta var viktigt för mig och mitt liv, för att kunna få en bättre livskvalitet. Nåväl, operationen är gjord, jag är hemma fullproppad med läkemedel för flera veckor framåt, nu är det vila och återhämtning som gäller i första hand. Frågan är bara hur jag ska klara en hel vecka själv här hemma utan någon direkt hjälp. Med medicin som ska tas om vartannat eller byten som ska göras, det kommer bli otroligt kämpigt! Tindra min katt känner även av min smärta och oro, stackaren går och jamar efter mig. 

Hösten och aktiviteter.

Hösten har äntligen kommit igång och restriktionerna har lättat en del, nu känns det som om allt börjar öppna upp allt mer. Jag är glad för det eftersom det innebär att aktiviteter som man gått och väntat på kan börja igen. Super! Då slipper man kanske och vara rastlös.😬 Jag hade 

Anmält mig till två fysiska aktiviteter denna höst men när mailet damp ner i brevinkastet så var det av ytterst besvikelse över deras planering och beslut. Aja! Vill jag träna så gör jag det själv sen, att krusa andra är det värsta jag vet. Det är jobbigt när det aldrig blir som man tänkt sig.

Tanken går före handling.

Så vad har man då för tankar och funderingar egentligen? 

1• Ta hand om sig 

2• Börja älska sig själv mer

3• Återuppta livet och dess utmaningar 

4• Träna

5• Sysselsättning 

6• Va stark

7• Ställa mindre krav 

8• genomförbara mål

9• Hälsa och skönhet 

10• Boken ska bli klar

Jag kan säkerligen boka av några av dessa snart, MEN då ska allting vara klart, väldigt ofta man lever i ovisshet om hur saker ska bli i slutändan. Ibland får man bara ta det som det är, även om jag ogillar att få saker och ting slängda i knät. Men jag gör detta för mig själv, är det någon trög människa som vill kriga, ja då krigar jag också! Var så säker på det.

Detta var allting för mig denna gång! Ta hand om er och varandra.

Detta är svårt.

Trött.

Jag är så fruktansvärt trött, mentalt mest men också själsligt. Allting känns så tråkigt numera,det existerar bara eländen, måsten och stress. Man känner sig inte inkluderad i andras liv längre, jag är instängd inom fyra väggar varje dag, jag vill ha tillbaka mitt gamla liv igen! Morsdag,Födelsedagar,Student,Jippon och andra tillställningar kan vänta, jag känner ingen ork eller glädje att gå på dem utan det blir bara som ett tvång. Snälla låt mig vara och låt mig läka! Bloggen som skulle vara som en tillflyktsort för min del kommer mer i skymma undan, enda gången som jag får lugn att sitta och skriva är vid sånna här tillfällen då jag lagt mig ner för att titta på tv. Annars finns dem inte. Denna vecka ska jag även hinna med två inbokade möten både på telefon och på plats i Lambohov. Någonstans måste jag börja, får se om man kan öppna upp gymkortet igen snart efter sista vaccin sprutan med. Allting på en gång, så är det alltid. Snart kommer mensen med, med sin molande värk och allt annat härligt! Gud vad positiv och härlig jag känner mig…

Tankar och funderingar.

Jag har haft lite idéer nu ett tag om eget företag,vid sidan av som lite mer som en stödjande ”Hobby ” vi får se hur långt jag orkar gå när det kommer till den. Färdtjänsten har jag även lyckats få tillbaka efter att den gick ut förra året och är glad att jag numera har större frihet i min väg att färdas i vardagen. Det finns även en annan sak som stör mig något oerhört, Lss Handläggaren har jagat mig vid flera tillfällen både på telefon och sms, jag visste ju direkt vad de äcklen ville. Så jag gav ett svar tillbaka och hänvisade till min mamma då jag inte orkar ta onödiga strider, vilket detta enligt mig är. Så det var en underskrift och en fullmakt för att få skithögarna att överhuvudtaget prata med mamma. Boendet gjorde inte saken bättre med sitt påstående om min hjälp hos dom, lust och ge dem fingret.Vi har haft möten,planer och hjälp innan men dem har inte skött sitt jobb, sagt och gjort fel saker så dem har sumpat min tillit för längesen. Så är det.

Åska i mitt hjärta.

Jag bär på så mycket bitterhet, frustration och ilska. Det går inte att beskriva hur arg jag är på allting, det behövs ju mer frihet, lugn och glädje i mitt liv det vet jag. Men det finns ingen guidebok i hela världen som kan peka mig åt rätt håll just nu, man är otroligt vilsen i sig själv. Sen så har man inte direkt nån som kan lyfta upp en ur det där mörka hålet som man själv grävt. Det är precis som det åskar i hjärtat på mig dagligen, vilket är komiskt för att jag är livrädd för åska och blixt. En redig storm helt enkelt. 

Min kropp.

Den här kroppen som är min, den gör konstant ont, den är på ett sätt ett hinder för det jag ibland vill göra. Hade den inte funnits där så skulle jag ha kunnat vara så mycket mer, älskat livet så mycket mer. Men nu är den härlig den kommer stanna, om det inte finns någon mirakel kur/ medicin där ute som i slutändan kan hjälpa mig att bli frisk och en hel person. 

Förändring

Hälsan. ( Det enda som betyder något är du )

Hej bloggen, nu har jag varit lite frånvarande i några dagar... Så mycket man hunnit fundera på, dem säger att tiden läker många sår, men vet ni vad? Vissa saker/ händelser läker dem aldrig helt utan bedövar dem bara. Tiden är något folk tar för givet numera känns det som, visst man har lite mer tid nu än innan pandemin men man får ingen ro till att använda den helt. I mitt fall har jag ren panik inuti, i onsdags var jag iväg på en ansiktsbehandling i stan. Detta är något jag verkligen kände skulle hjälpa mig med en del invärtes problematik kring min kropp och hud. Behandlingen gick bra men efteråt kändes det super konstigt, en snabb yrsel spred sig i mitt huvud, jag mådde plötsligt illa och kände mig dränerad på all energi kroppen haft. Helt ärligt så höll jag nästan på att svimma av...Det tog ett par dagar innan jag blev av med den helt. Idag mår jag sådär, jag har vid skrivande stund en förfärlig mensvärk ihop med en bultande kropp+ hudeksem. Det kommer ganska olägligt till påsken som är nu om nån dag. Sådant elände! Det enda man kan trösta sig med just nu är väl ledigheten...Vi är liksom redan inne i April månad, 1 April är idag. 20 dagar kvar tills man fyller år ” igen ” har bokat in Skönhetspalatset den 17 de för och fixa naglarna och Frissan den 20 de dagen innan jag fyller...Känns okej ändå tycker jag. Har lite roliga idéer kring frisyr och färg så vi får se hur det blir! 

Oro. ( En del av en inre stress )

Jag kan tycka att livet inte är lätt alla gånger, men nu har det verkligen varit mer prövningar än någonsin tidigare. Det går bara inte att komma ifrån, jag känner själv att jag inte alls är samma person jag bara var för några år sen. Den här stressen och pressen man har/ haft, den har förändrat väldigt mycket hos mig. Så fort det är någonting som händer går min puls upp i 120 på en gång och jag förmår mig inte till att slappna av! Vissa kanske tycker att jag är tråkig och ett extremt tjatig ibland men då får det vara så, detta har verkligen satt sig djupt. Men att visa sig svag och ömtålig ibland är väl en del av livet...Tyvärr lite väl mycket för en del. Denna svaghet får nog bli min styrka på ett sätt, jag har klarat mig igenom dagarna. Det är inte alla som gör det.

Ger så mycket men får så lite tillbaka. ( Förminska inte dig själv )

Vissa av oss ger andra så mycket, det kan vara tid, kärlek,pengar, tillit och förtroende... Allting beror på en själv och vad man prioriterar. Jag själv har känt mig otroligt bortstött och andra hands prioriterad såååå många gånger i olika saker och situationer. Men jag vet att gjort fel i att inte kunnat/ orkat sätta ner foten tidigare. Gäller det ganska simpla materiella ting är det lite lättare att lösa än de verkligt stora knutarna. Men jag är en väldigt snäll, givmild och omtänksam person så det är ingen lätt sak att göra. Men vet att jag verkligen måste försöka oftare, det går inte annars man bryter ner sig själv istället, det är bara du som vet vart gränsen går och om någon korsat den för många gånger!

( En regnbåge 🌈 mitt i den svartvita bilden )

Detta får bli det sista stycket för denna gång. Allting har gått i svartvita bilder i ett helt år. Man får komma ihåg att fylla i med små färgklickar ibland så ofta man kan. Dock är det igen lätta uppgift, tvärtom. Men allting är inte i svartvitt, du har förmodligen familj, vänner och andra personer som älskar dig. Ta in dem, fast på distans förstås! Tills ni verkligen kan omfamna varandra igen allihopa. Värme och kärlek kan läka så mycket för dem som blivit, ensam och sårad.

Ord och inga Visor.

(Jag i ett nötskal)

Ibland når jag ut till mig själv...

Vissa dagar är jag så själsligt trött på allt som har med att vara människa och göra. Jag trivs i mitt bo där jag liksom kan krypa upp i lugn och ro, bara sitta där och filosofera ,vila ut min ömma och möra kropp som jag kämpar med att orka med dagligen.

Mitt huvud vill mer än vad min kropp orkar. 

Det gör ont, bultar och värker.  Knepen att komma över det har jag, men inte jämt orken. 

Staplandes tar man sig fram dag för dag precis som alla andra fast på ett väldigt speciellt sätt.

 Ja. Jag är speciell, jag är unik.  Men inte mindre värd än någon annan som går på denna jord. 👊🏻 Så mycket som möjligt för att jag ska klara av att fortsätta kämpa, hålla mig upp och stå rakryggad inför framtiden, det kommer bli en hård tid, det kommer bli många tårar och antagligen några som sårar på vägen dit.

Men ingen kommer någonsin knäcka mitt skal, jag om någon är härdad.

(Se en tid som inte ännu finns) 

Man kommer nog alltid att påverkas av någonting. Vare sig det är negativt eller positivt så finns det alltid något att omvandla eller ta till vara på och lära sig av. Men det vi måste inse är att den här tiden, den här oron kommer att ligga kvar i många hjärtan en tid framöver, vi är människor och vi kan lära oss att hantera det. Att leva med det, ta hand om varandra på ett sätt vi inte gjorde förut. Såhär sårbara och bräckliga har nog vi människor aldrig varit förut ( förutom i krig och svält möjligen ) om det går bra, vilket jag tror så återhämtar vi oss ganska snart. För ni ska se, det kommer en tid som ännu inte finns.

(Ett eget liv, ett eget val)

Ja, ett liv kan se olika ut och ge olika intryck hos andra.

Men det betyder inte att andra har rätten att förminska dig, du har ditt liv och jag har mitt. Väljer man att dela det med någon annan är det upp till var och en, men ingen ska någonsin sätta krav på hur just du väljer att leva det. Det är inte rätt! Innan man påpekar eller säger sin åsikt om något eller någon så ska där också soppas rent vid egen dörr först. Att klaga eller klanka ner på någon annans liv och tillvaro är så fruktansvärt fegt. 

 (Den trasiga spegelbilden)

Alla kan nog relatera till att man haft en dålig dag, visst men det är en helt annan sak om det handlar om ens egen självbild, hur DU målar upp dig själv som person i fråga... Hur du än ser på dig själv så är det bara din egen personlighet som reflekterar dig, glöm aldrig det. Det som folk verkligen lägger märke till är din spegelbild, är det någonting som du måste eller vill ändra på behöver du nog också se över vad det är som får dig att känna så, aldrig ska man behöva ändra på sig för någon annans skull utan för din egen! 

 (Regnbåge, hat och olikheter) 

Samhället är uppbyggt på normer, det vet alla. Det ska helst vara så vulgärt och ytligt som möjligt. Allting är numera så sexistiskt framtaget att man blir spyfärdig vissa stunder. åtminstone jag blir det...Inget får vara udda eller färgglatt för då blir man kallad bög,flata,hora eller något annat kränkande. Är det däremot det motsatta så räkna med en hatstorm som heter duga med fina homofobiska fraser ist. Usch vad trött man blir, när ska folk bara lära sig att acceptera varandra och sina olikheter. Begrav stridsyxan och gå vidare med det som betyder mer än barnsliga mobbar med hatiska blickar och röda flaggor. Låt dem som vill bära sin regnbågsfärgade matchtröjor göra det, dem skadar inte dig! 

Ordet är mitt.

Ond,ondare,ondast.

Nu är det åter igen snö, den bitande kylan och denna storm har tagit hårt på mina leder och muskler. Varför slår det jämt om? Jag pallar inte med vädret här snart och denna isolering pågrund av detta virus...Allt arbete med att mota bort det onda tycks ständigt komma tillbaka, och med full kraft dessutom. Jag blir så besviken och ledsen, men mest för att det är det onda som tar mest plats i mitt liv känns det som. Ju ondare saker och ting gör desto större inverkan har det på ditt liv och slutligen om det verkligen tar fäste även på ditt hjärta. Men det allra ondaste måste jag ändå säga är det människor gör mot varandra. Sprider sina lögner, hatar och förstör. Ju mer elände som finns på den här jorden ju klarare blir insikten av att en förändring måste ske...

Solen skiner men inte här.

Värmen känns så avlägsen numera, om mindre än en månad är det påsk och min födelsedag. Känns sjukt att det redan har gått nästan ett år sen sist, tycker inte man gör något annat än fyller...Hade jag haft möjlighet och Covid-19 inte stod i vägen så skulle jag med stor sannolikhet åka härifrån, njuta av det man inte kan här just nu. Legat under ett parasoll med en drink i handen, solbrillor på och ett halvt leende varje dag.Visst solen skiner men dock inte här. 

Tankar, idéer och planer. 

Mina tankar är många, idéer formas i huvudet dagligen men jag känner däremot inte att där finns någon inspiration eller planering/ planer kring framtiden. Vilket kanske inte är så lustigt då allting är upp och ner i denna tid.Visst jag har saker jag vill/ ska göra men hälften av dem går inte att genomföra... Det är verkligen super surt, men man har i varje fall väldigt mycket tid helt enkelt för att strukturera och  organisera sig än innan. Så vi får hoppas på att det går ur vägen detta och allting återgår till det mer normala formerna.

Hemma är där du trivs.

Detta är ett ämne jag skulle kunna skriva så mycket om, hemma hos mig har jag alltid trivts och känt mig trygg. Min boning har varit mitt hjärta på så många olika sätt och det har jag varit så glad för att kunna känna, men så är det inte längre. Visst jag kan vara hemma hos mig, men händelser, ljud och dispyter har tagit bort allt det där. Numera är det ytterst svårt att slappna av, sova äta och göra det jag älskar. Läsa, laga mat,skriva, sjunga, lyssna på musik, spela ett par schyssta tv spel.

Jag trivs jättebra i området och det är verkligen en sån befrielse med eget boende där man kan komma och gå som man vill. Dock är det inte riktigt som det var när jag flyttade in, men troligtvis kommer det även att lugna ner sig själv så småningom, får jag hoppas!

Känslor.

 (Det jag inte vågar säga men känner.)

Jag skulle kunna börja med att säga det allra viktigaste för att får dig att förstå, men som alla andra gånger så är jag en ganska komplex person full av känslor som spritter lite utanpå också. Men istället så ska jag börja med att nämna att det inte är lätt att utrycka sig i ord och text alla gånger heller...

Jag har format mig till det som mitt liv gett mig, det är, mycket krampor ,sorger och smärta, men också kunskap ,livserfarenhet och ett stort ordförråd. På grund av mitt intresse för böcker ,texter och bilder så har det alltid varit lätt att kunna sätta ord på saker, även fast man inte alltid visste/ var medveten om varför. Men med tiden så lär man sig att känna sig själv otroligt bra. Lika bra med tanke på att du ska stå ut med dig själv ett helt liv framöver. ” just saying ” så, nu till saken. Har du någonsin haft den känslan då du helt plötsligt har haft en euforisk känsla, typ som en deja vu liknande en? Då du stannat mitt i ett steg och undrar vad du egentligen känner och tänker  ” Har inte jag gjort, känt eller tänkt detta förut? Fan vad sjukt...” Det händer mig väldigt ofta, det är nästan som en del av en overklighet som sprider sig i kroppen, lite som och se på sig själv från en annan synvinkel och plötsligt bli helt tagen av förvåning och förundran. Låter kanske inte helt sunt, men jag kan knappast vara den enda som upplevt det. Undrar egentligen varför man upplever det, känns som det inte finns mer än i böckernas värld då man läser om det. 

(Se men inte ge, att kunna drömma sig bort)

Det finns väldigt mycket man kan göra och se men ytters lite som du kan ge, och nu menar jag inte materiella ting som konfektyr ,blommor och massa sånt, utan vad du kan GE till en annan än dig själv, tänk dig att du drömmer dig bort för en stund, verkligen försöker hitta någonting annat än vad som finns att ta på, det finns ju typ inte eller hur? Jo, du glömde en viktig detalj. Ord, ord har så mycket mer kraft i sig ,så lägger du in allting du känner i en ända mening med en viss inlevelse och verkligen menar det, då har du gett allting av dig själv där och då. Det är faktiskt inte svårare än så.

(En dag som alla andra, fast lite ljusare)

Ja, vi går äntligen mot lite ljusare tider tack och lov för det! Det här konstanta mörkret och kylan som varit har tagit knäcken på mig fullständigt. Usch alltså, värken i kroppen har ätit på varje muskel och led den kommit åt, men jag har tagit mig igenom det, trots alla motgångar som varit. Kan inte säga att det inte var svårt för mig, men jag lärde mig mycket av min envishet. Den om något kan man lita på, så ser ni andra fram emot vårens ankomst lika mycket som jag? För mig kommer det att underlätta något oerhört.

 (Ett litet frö gror i mitt hjärta)

Japp, jag känner mig lite bättre nu när jag vet hur man handskas med det jobbiga, det som tynger ner en. Ett litet frö har börjat gro i mitt hjärta, det som jag inte trodde skulle ske på väldigt länge... Den här bloggen är verkligen det som fått mig på rätt köl igen. Återfått medvetandet efter ett tags black-out, inte en dag försent. Om ett tag sen när jag verkligen känner att tiden är rätt och har energin, orken till det. Då tänkte jag expandera bloggen mer, men nu får det vänta. Just nu vill jag bara absorbera all värme och kärlek som är här.