Detta är svårt.

Trött.

Jag är så fruktansvärt trött, mentalt mest men också själsligt. Allting känns så tråkigt numera,det existerar bara eländen, måsten och stress. Man känner sig inte inkluderad i andras liv längre, jag är instängd inom fyra väggar varje dag, jag vill ha tillbaka mitt gamla liv igen! Morsdag,Födelsedagar,Student,Jippon och andra tillställningar kan vänta, jag känner ingen ork eller glädje att gå på dem utan det blir bara som ett tvång. Snälla låt mig vara och låt mig läka! Bloggen som skulle vara som en tillflyktsort för min del kommer mer i skymma undan, enda gången som jag får lugn att sitta och skriva är vid sånna här tillfällen då jag lagt mig ner för att titta på tv. Annars finns dem inte. Denna vecka ska jag även hinna med två inbokade möten både på telefon och på plats i Lambohov. Någonstans måste jag börja, får se om man kan öppna upp gymkortet igen snart efter sista vaccin sprutan med. Allting på en gång, så är det alltid. Snart kommer mensen med, med sin molande värk och allt annat härligt! Gud vad positiv och härlig jag känner mig…

Tankar och funderingar.

Jag har haft lite idéer nu ett tag om eget företag,vid sidan av som lite mer som en stödjande ”Hobby ” vi får se hur långt jag orkar gå när det kommer till den. Färdtjänsten har jag även lyckats få tillbaka efter att den gick ut förra året och är glad att jag numera har större frihet i min väg att färdas i vardagen. Det finns även en annan sak som stör mig något oerhört, Lss Handläggaren har jagat mig vid flera tillfällen både på telefon och sms, jag visste ju direkt vad de äcklen ville. Så jag gav ett svar tillbaka och hänvisade till min mamma då jag inte orkar ta onödiga strider, vilket detta enligt mig är. Så det var en underskrift och en fullmakt för att få skithögarna att överhuvudtaget prata med mamma. Boendet gjorde inte saken bättre med sitt påstående om min hjälp hos dom, lust och ge dem fingret.Vi har haft möten,planer och hjälp innan men dem har inte skött sitt jobb, sagt och gjort fel saker så dem har sumpat min tillit för längesen. Så är det.

Åska i mitt hjärta.

Jag bär på så mycket bitterhet, frustration och ilska. Det går inte att beskriva hur arg jag är på allting, det behövs ju mer frihet, lugn och glädje i mitt liv det vet jag. Men det finns ingen guidebok i hela världen som kan peka mig åt rätt håll just nu, man är otroligt vilsen i sig själv. Sen så har man inte direkt nån som kan lyfta upp en ur det där mörka hålet som man själv grävt. Det är precis som det åskar i hjärtat på mig dagligen, vilket är komiskt för att jag är livrädd för åska och blixt. En redig storm helt enkelt. 

Min kropp.

Den här kroppen som är min, den gör konstant ont, den är på ett sätt ett hinder för det jag ibland vill göra. Hade den inte funnits där så skulle jag ha kunnat vara så mycket mer, älskat livet så mycket mer. Men nu är den härlig den kommer stanna, om det inte finns någon mirakel kur/ medicin där ute som i slutändan kan hjälpa mig att bli frisk och en hel person. 

Förändring

Hälsan. ( Det enda som betyder något är du )

Hej bloggen, nu har jag varit lite frånvarande i några dagar... Så mycket man hunnit fundera på, dem säger att tiden läker många sår, men vet ni vad? Vissa saker/ händelser läker dem aldrig helt utan bedövar dem bara. Tiden är något folk tar för givet numera känns det som, visst man har lite mer tid nu än innan pandemin men man får ingen ro till att använda den helt. I mitt fall har jag ren panik inuti, i onsdags var jag iväg på en ansiktsbehandling i stan. Detta är något jag verkligen kände skulle hjälpa mig med en del invärtes problematik kring min kropp och hud. Behandlingen gick bra men efteråt kändes det super konstigt, en snabb yrsel spred sig i mitt huvud, jag mådde plötsligt illa och kände mig dränerad på all energi kroppen haft. Helt ärligt så höll jag nästan på att svimma av...Det tog ett par dagar innan jag blev av med den helt. Idag mår jag sådär, jag har vid skrivande stund en förfärlig mensvärk ihop med en bultande kropp+ hudeksem. Det kommer ganska olägligt till påsken som är nu om nån dag. Sådant elände! Det enda man kan trösta sig med just nu är väl ledigheten...Vi är liksom redan inne i April månad, 1 April är idag. 20 dagar kvar tills man fyller år ” igen ” har bokat in Skönhetspalatset den 17 de för och fixa naglarna och Frissan den 20 de dagen innan jag fyller...Känns okej ändå tycker jag. Har lite roliga idéer kring frisyr och färg så vi får se hur det blir! 

Oro. ( En del av en inre stress )

Jag kan tycka att livet inte är lätt alla gånger, men nu har det verkligen varit mer prövningar än någonsin tidigare. Det går bara inte att komma ifrån, jag känner själv att jag inte alls är samma person jag bara var för några år sen. Den här stressen och pressen man har/ haft, den har förändrat väldigt mycket hos mig. Så fort det är någonting som händer går min puls upp i 120 på en gång och jag förmår mig inte till att slappna av! Vissa kanske tycker att jag är tråkig och ett extremt tjatig ibland men då får det vara så, detta har verkligen satt sig djupt. Men att visa sig svag och ömtålig ibland är väl en del av livet...Tyvärr lite väl mycket för en del. Denna svaghet får nog bli min styrka på ett sätt, jag har klarat mig igenom dagarna. Det är inte alla som gör det.

Ger så mycket men får så lite tillbaka. ( Förminska inte dig själv )

Vissa av oss ger andra så mycket, det kan vara tid, kärlek,pengar, tillit och förtroende... Allting beror på en själv och vad man prioriterar. Jag själv har känt mig otroligt bortstött och andra hands prioriterad såååå många gånger i olika saker och situationer. Men jag vet att gjort fel i att inte kunnat/ orkat sätta ner foten tidigare. Gäller det ganska simpla materiella ting är det lite lättare att lösa än de verkligt stora knutarna. Men jag är en väldigt snäll, givmild och omtänksam person så det är ingen lätt sak att göra. Men vet att jag verkligen måste försöka oftare, det går inte annars man bryter ner sig själv istället, det är bara du som vet vart gränsen går och om någon korsat den för många gånger!

( En regnbåge 🌈 mitt i den svartvita bilden )

Detta får bli det sista stycket för denna gång. Allting har gått i svartvita bilder i ett helt år. Man får komma ihåg att fylla i med små färgklickar ibland så ofta man kan. Dock är det igen lätta uppgift, tvärtom. Men allting är inte i svartvitt, du har förmodligen familj, vänner och andra personer som älskar dig. Ta in dem, fast på distans förstås! Tills ni verkligen kan omfamna varandra igen allihopa. Värme och kärlek kan läka så mycket för dem som blivit, ensam och sårad.

Ord och inga Visor.

(Jag i ett nötskal)

Ibland når jag ut till mig själv...

Vissa dagar är jag så själsligt trött på allt som har med att vara människa och göra. Jag trivs i mitt bo där jag liksom kan krypa upp i lugn och ro, bara sitta där och filosofera ,vila ut min ömma och möra kropp som jag kämpar med att orka med dagligen.

Mitt huvud vill mer än vad min kropp orkar. 

Det gör ont, bultar och värker.  Knepen att komma över det har jag, men inte jämt orken. 

Staplandes tar man sig fram dag för dag precis som alla andra fast på ett väldigt speciellt sätt.

 Ja. Jag är speciell, jag är unik.  Men inte mindre värd än någon annan som går på denna jord. 👊🏻 Så mycket som möjligt för att jag ska klara av att fortsätta kämpa, hålla mig upp och stå rakryggad inför framtiden, det kommer bli en hård tid, det kommer bli många tårar och antagligen några som sårar på vägen dit.

Men ingen kommer någonsin knäcka mitt skal, jag om någon är härdad.

(Se en tid som inte ännu finns) 

Man kommer nog alltid att påverkas av någonting. Vare sig det är negativt eller positivt så finns det alltid något att omvandla eller ta till vara på och lära sig av. Men det vi måste inse är att den här tiden, den här oron kommer att ligga kvar i många hjärtan en tid framöver, vi är människor och vi kan lära oss att hantera det. Att leva med det, ta hand om varandra på ett sätt vi inte gjorde förut. Såhär sårbara och bräckliga har nog vi människor aldrig varit förut ( förutom i krig och svält möjligen ) om det går bra, vilket jag tror så återhämtar vi oss ganska snart. För ni ska se, det kommer en tid som ännu inte finns.

(Ett eget liv, ett eget val)

Ja, ett liv kan se olika ut och ge olika intryck hos andra.

Men det betyder inte att andra har rätten att förminska dig, du har ditt liv och jag har mitt. Väljer man att dela det med någon annan är det upp till var och en, men ingen ska någonsin sätta krav på hur just du väljer att leva det. Det är inte rätt! Innan man påpekar eller säger sin åsikt om något eller någon så ska där också soppas rent vid egen dörr först. Att klaga eller klanka ner på någon annans liv och tillvaro är så fruktansvärt fegt. 

 (Den trasiga spegelbilden)

Alla kan nog relatera till att man haft en dålig dag, visst men det är en helt annan sak om det handlar om ens egen självbild, hur DU målar upp dig själv som person i fråga... Hur du än ser på dig själv så är det bara din egen personlighet som reflekterar dig, glöm aldrig det. Det som folk verkligen lägger märke till är din spegelbild, är det någonting som du måste eller vill ändra på behöver du nog också se över vad det är som får dig att känna så, aldrig ska man behöva ändra på sig för någon annans skull utan för din egen! 

 (Regnbåge, hat och olikheter) 

Samhället är uppbyggt på normer, det vet alla. Det ska helst vara så vulgärt och ytligt som möjligt. Allting är numera så sexistiskt framtaget att man blir spyfärdig vissa stunder. åtminstone jag blir det...Inget får vara udda eller färgglatt för då blir man kallad bög,flata,hora eller något annat kränkande. Är det däremot det motsatta så räkna med en hatstorm som heter duga med fina homofobiska fraser ist. Usch vad trött man blir, när ska folk bara lära sig att acceptera varandra och sina olikheter. Begrav stridsyxan och gå vidare med det som betyder mer än barnsliga mobbar med hatiska blickar och röda flaggor. Låt dem som vill bära sin regnbågsfärgade matchtröjor göra det, dem skadar inte dig! 

Ordet är mitt.

Ond,ondare,ondast.

Nu är det åter igen snö, den bitande kylan och denna storm har tagit hårt på mina leder och muskler. Varför slår det jämt om? Jag pallar inte med vädret här snart och denna isolering pågrund av detta virus...Allt arbete med att mota bort det onda tycks ständigt komma tillbaka, och med full kraft dessutom. Jag blir så besviken och ledsen, men mest för att det är det onda som tar mest plats i mitt liv känns det som. Ju ondare saker och ting gör desto större inverkan har det på ditt liv och slutligen om det verkligen tar fäste även på ditt hjärta. Men det allra ondaste måste jag ändå säga är det människor gör mot varandra. Sprider sina lögner, hatar och förstör. Ju mer elände som finns på den här jorden ju klarare blir insikten av att en förändring måste ske...

Solen skiner men inte här.

Värmen känns så avlägsen numera, om mindre än en månad är det påsk och min födelsedag. Känns sjukt att det redan har gått nästan ett år sen sist, tycker inte man gör något annat än fyller...Hade jag haft möjlighet och Covid-19 inte stod i vägen så skulle jag med stor sannolikhet åka härifrån, njuta av det man inte kan här just nu. Legat under ett parasoll med en drink i handen, solbrillor på och ett halvt leende varje dag.Visst solen skiner men dock inte här. 

Tankar, idéer och planer. 

Mina tankar är många, idéer formas i huvudet dagligen men jag känner däremot inte att där finns någon inspiration eller planering/ planer kring framtiden. Vilket kanske inte är så lustigt då allting är upp och ner i denna tid.Visst jag har saker jag vill/ ska göra men hälften av dem går inte att genomföra... Det är verkligen super surt, men man har i varje fall väldigt mycket tid helt enkelt för att strukturera och  organisera sig än innan. Så vi får hoppas på att det går ur vägen detta och allting återgår till det mer normala formerna.

Hemma är där du trivs.

Detta är ett ämne jag skulle kunna skriva så mycket om, hemma hos mig har jag alltid trivts och känt mig trygg. Min boning har varit mitt hjärta på så många olika sätt och det har jag varit så glad för att kunna känna, men så är det inte längre. Visst jag kan vara hemma hos mig, men händelser, ljud och dispyter har tagit bort allt det där. Numera är det ytterst svårt att slappna av, sova äta och göra det jag älskar. Läsa, laga mat,skriva, sjunga, lyssna på musik, spela ett par schyssta tv spel.

Jag trivs jättebra i området och det är verkligen en sån befrielse med eget boende där man kan komma och gå som man vill. Dock är det inte riktigt som det var när jag flyttade in, men troligtvis kommer det även att lugna ner sig själv så småningom, får jag hoppas!

Känslor.

 (Det jag inte vågar säga men känner.)

Jag skulle kunna börja med att säga det allra viktigaste för att får dig att förstå, men som alla andra gånger så är jag en ganska komplex person full av känslor som spritter lite utanpå också. Men istället så ska jag börja med att nämna att det inte är lätt att utrycka sig i ord och text alla gånger heller...

Jag har format mig till det som mitt liv gett mig, det är, mycket krampor ,sorger och smärta, men också kunskap ,livserfarenhet och ett stort ordförråd. På grund av mitt intresse för böcker ,texter och bilder så har det alltid varit lätt att kunna sätta ord på saker, även fast man inte alltid visste/ var medveten om varför. Men med tiden så lär man sig att känna sig själv otroligt bra. Lika bra med tanke på att du ska stå ut med dig själv ett helt liv framöver. ” just saying ” så, nu till saken. Har du någonsin haft den känslan då du helt plötsligt har haft en euforisk känsla, typ som en deja vu liknande en? Då du stannat mitt i ett steg och undrar vad du egentligen känner och tänker  ” Har inte jag gjort, känt eller tänkt detta förut? Fan vad sjukt...” Det händer mig väldigt ofta, det är nästan som en del av en overklighet som sprider sig i kroppen, lite som och se på sig själv från en annan synvinkel och plötsligt bli helt tagen av förvåning och förundran. Låter kanske inte helt sunt, men jag kan knappast vara den enda som upplevt det. Undrar egentligen varför man upplever det, känns som det inte finns mer än i böckernas värld då man läser om det. 

(Se men inte ge, att kunna drömma sig bort)

Det finns väldigt mycket man kan göra och se men ytters lite som du kan ge, och nu menar jag inte materiella ting som konfektyr ,blommor och massa sånt, utan vad du kan GE till en annan än dig själv, tänk dig att du drömmer dig bort för en stund, verkligen försöker hitta någonting annat än vad som finns att ta på, det finns ju typ inte eller hur? Jo, du glömde en viktig detalj. Ord, ord har så mycket mer kraft i sig ,så lägger du in allting du känner i en ända mening med en viss inlevelse och verkligen menar det, då har du gett allting av dig själv där och då. Det är faktiskt inte svårare än så.

(En dag som alla andra, fast lite ljusare)

Ja, vi går äntligen mot lite ljusare tider tack och lov för det! Det här konstanta mörkret och kylan som varit har tagit knäcken på mig fullständigt. Usch alltså, värken i kroppen har ätit på varje muskel och led den kommit åt, men jag har tagit mig igenom det, trots alla motgångar som varit. Kan inte säga att det inte var svårt för mig, men jag lärde mig mycket av min envishet. Den om något kan man lita på, så ser ni andra fram emot vårens ankomst lika mycket som jag? För mig kommer det att underlätta något oerhört.

 (Ett litet frö gror i mitt hjärta)

Japp, jag känner mig lite bättre nu när jag vet hur man handskas med det jobbiga, det som tynger ner en. Ett litet frö har börjat gro i mitt hjärta, det som jag inte trodde skulle ske på väldigt länge... Den här bloggen är verkligen det som fått mig på rätt köl igen. Återfått medvetandet efter ett tags black-out, inte en dag försent. Om ett tag sen när jag verkligen känner att tiden är rätt och har energin, orken till det. Då tänkte jag expandera bloggen mer, men nu får det vänta. Just nu vill jag bara absorbera all värme och kärlek som är här. 

Grunden är A och O.

(Vilsenhet, att ta sig fram)

Hej, idag är en sån där dag då allting bara har gjort ont, det känns ibland som dem bara blir fler... Så vilken riktning jag än har valt och styra mot så har tröttheten tagit ett stort grepp om mig. Men det är en stund av återhämtning också det vet jag. Så synd bara att det alltid nästan tar en vecka för att bli helt återställd. Nej misströsta inte, det kommer absolut gå bra det här, det är något jag redan bestämt. Det är bara så otroligt svårt att ta sig ur vilsenheten, den tär på väldigt många olika saker i livet, inte enbart det känslomässiga problem som kommer med det. Utan det där mentala pusslet man ständigt tvingas lägga, tampas med och vart dem egentligen hör hemma.

 (Stensättare, skyddsmurar och tröst)

Aldrig har jag tänkt på mig själv på det sättet men nån gång ska väl vara den första. Mina känslor och tankar har alltid hört ihop, känner jag mig nere, har extremt ont eller en ångestladdad situation framför mig kommer alla mörka och jobbiga tankar fram. Att begrava sina sorger och besvär är verkligen inte lätt, man får tänka att man är en stensättare för en stund. Antingen lägger du en eller så gräver du ur den. Lägg till en eller ta bort en, valet är ditt, och det är bara du som bestämmer, ingen annan. Men även om det finns många olika typer av dem så får du inte glömma att det du väljer att göra kan påverka ditt hjärta lika väl som ditt huvud. När det kommer till rädsla,nedstämdhet,sorg och ångest över lag är det svåra känslor att styra. För en del personer som handskas med dem och sina demoner dagligen kan det ” som i mitt fall ” leda till att man slår upp skyddsmurar för att man helt enkelt inte ser någon annan lösning. Oftast är man van vid att bygga murar inte riva dem. En del håller hela tiden och en del rasar för jämnan. Det är så energikrävande och jobbigt. Den där tryggheten vart fan är den?

(Galenskap är inte jämt negativt)

Min rubrik kan tolkas på olika sätt, men vad jag menar är egentligen att allt som sticker ut och är udda inte jämt är något negativt. Det behövs verkligen galna och våghalsiga människor som tar klivet ut och är orädda. Inte skäms, tar för sig och låter det där pinsamma och roliga existera. Jag själv avundas dem, önskar att jag kunde få släppa lös lite mer av min galna sida lite oftare. Vad lättsamt och roligt saker o ting skulle bli då, fylla det där gråa och trista dagarna med mer glädje. Vet att vi befinner oss i en svårt tid numera men kan man dra upp någon så tycker jag man ska göra det!

(Glöm inte bort dig själv, din värdighet och dina drömmar)

Åter igen så finns det så lite som verkligen känns rätt just nu, man vill hjälpa, finnas där för de behövande, dina nära och kära. Men glöm inte bort dig själv och din värdighet, ditt sätt, din stil, din takt har också betydelse. Allt måste få ha och ta tid, det är så det är. Hur ska du annars komma vidare i din resa till riktigt läkande? Bygg dina drömmar och finn dina mål, livet är kort och väldigt skört, tar du inte chansen kanske du aldrig får den igen. 

Fas Två.

(En inre strid)

Jag har kommit till insikt med att jag fortfarande har otroligt mycket att jobba med angående mig själv. Det ständiga frågan i huvudet ” Vad gör du? ” Ja, jag vet inte... Går runt i ett vakuum, förminskar mig själv genom att tänka på allt man inte är bra på.

För minsta lilla fel så spricker den där lilla bubblan man befinner sig i, för all den där tryggheten du har försvinner. Jag måste säga att jag mått otroligt dåligt, det kan jag inte sticka under stolen med. Immunförsvaret är jätte dåligt igen på grund av frånvaro av aktiviteter. Gym,utflykter,arbete just för att Covid-19 existerar runtomkring. Stress, press och sjukdom får det också att bli väldigt mycket svårare. 

Så vad ska man göra?

(Sjukdom, en ständig kamp)

Just nu känns det lite extra tungt då jag åkt på någon typ av infektion ” igen ” trodde jag skulle slippa det men ikke. Ont i huvudet, yrsel och extrem trötthet/ utmattning, en känsla av en bergochdalbana av feber som går i vågor. Så hoppas verkligen att kroppen klarar av detta ytterligare en gång... Men jag finner en viss tröst att gå in hit och skriva av mig när det gäller just det här. Sjukdom är en ständig kamp, och det kan bara dem som verkligen är sjuka förstå. 

Men snart kommer jag att stå rakryggad igen! 

 ( Le mot dagen, ty du vet aldrig vad den bär med sig )

Under den här tiden har skrivandet blivit som en terapi för mig när typ inget annat hjälper. Vilket har en stor betydelse, intresset för det växer liksom sig starkare varje dag. Vilket är otroligt roligt och stärkande för själen, man liksom får känna hur bokstäverna, orden verkligen har en mening. Hur man formulerar sig, använder ord man vanligtvis inte gör till vardags.

 Så även om det känns tungt, så ler jag ändå mot dagen trots allt.

( Ledsen men ändå glad)

Ja, jag kan inte säga att dagarna ständigt är vad jag vill att dem ska vara. Men det är okej att vara ledsen, nedstämd och allmänt trött. Det är någonting som får mig att känna mig levande på något vis, sådär känslig och extremt skör. Där igen har jag format så mycket som blivit konst i sig, dikter, låttexter, noveller m.m en kall och hård, tom duk har plötsligt blivit en omedveten målning av färger och känslor. Vid såna tillfällen har jag känt mig så mycket mer, så stolt och glad!