Ord och inga Visor.

(Jag i ett nötskal)

Ibland når jag ut till mig själv...

Vissa dagar är jag så själsligt trött på allt som har med att vara människa och göra. Jag trivs i mitt bo där jag liksom kan krypa upp i lugn och ro, bara sitta där och filosofera ,vila ut min ömma och möra kropp som jag kämpar med att orka med dagligen.

Mitt huvud vill mer än vad min kropp orkar. 

Det gör ont, bultar och värker.  Knepen att komma över det har jag, men inte jämt orken. 

Staplandes tar man sig fram dag för dag precis som alla andra fast på ett väldigt speciellt sätt.

 Ja. Jag är speciell, jag är unik.  Men inte mindre värd än någon annan som går på denna jord. 👊🏻 Så mycket som möjligt för att jag ska klara av att fortsätta kämpa, hålla mig upp och stå rakryggad inför framtiden, det kommer bli en hård tid, det kommer bli många tårar och antagligen några som sårar på vägen dit.

Men ingen kommer någonsin knäcka mitt skal, jag om någon är härdad.

(Se en tid som inte ännu finns) 

Man kommer nog alltid att påverkas av någonting. Vare sig det är negativt eller positivt så finns det alltid något att omvandla eller ta till vara på och lära sig av. Men det vi måste inse är att den här tiden, den här oron kommer att ligga kvar i många hjärtan en tid framöver, vi är människor och vi kan lära oss att hantera det. Att leva med det, ta hand om varandra på ett sätt vi inte gjorde förut. Såhär sårbara och bräckliga har nog vi människor aldrig varit förut ( förutom i krig och svält möjligen ) om det går bra, vilket jag tror så återhämtar vi oss ganska snart. För ni ska se, det kommer en tid som ännu inte finns.

(Ett eget liv, ett eget val)

Ja, ett liv kan se olika ut och ge olika intryck hos andra.

Men det betyder inte att andra har rätten att förminska dig, du har ditt liv och jag har mitt. Väljer man att dela det med någon annan är det upp till var och en, men ingen ska någonsin sätta krav på hur just du väljer att leva det. Det är inte rätt! Innan man påpekar eller säger sin åsikt om något eller någon så ska där också soppas rent vid egen dörr först. Att klaga eller klanka ner på någon annans liv och tillvaro är så fruktansvärt fegt. 

 (Den trasiga spegelbilden)

Alla kan nog relatera till att man haft en dålig dag, visst men det är en helt annan sak om det handlar om ens egen självbild, hur DU målar upp dig själv som person i fråga... Hur du än ser på dig själv så är det bara din egen personlighet som reflekterar dig, glöm aldrig det. Det som folk verkligen lägger märke till är din spegelbild, är det någonting som du måste eller vill ändra på behöver du nog också se över vad det är som får dig att känna så, aldrig ska man behöva ändra på sig för någon annans skull utan för din egen! 

 (Regnbåge, hat och olikheter) 

Samhället är uppbyggt på normer, det vet alla. Det ska helst vara så vulgärt och ytligt som möjligt. Allting är numera så sexistiskt framtaget att man blir spyfärdig vissa stunder. åtminstone jag blir det...Inget får vara udda eller färgglatt för då blir man kallad bög,flata,hora eller något annat kränkande. Är det däremot det motsatta så räkna med en hatstorm som heter duga med fina homofobiska fraser ist. Usch vad trött man blir, när ska folk bara lära sig att acceptera varandra och sina olikheter. Begrav stridsyxan och gå vidare med det som betyder mer än barnsliga mobbar med hatiska blickar och röda flaggor. Låt dem som vill bära sin regnbågsfärgade matchtröjor göra det, dem skadar inte dig! 

Ordet är mitt.

Ond,ondare,ondast.

Nu är det åter igen snö, den bitande kylan och denna storm har tagit hårt på mina leder och muskler. Varför slår det jämt om? Jag pallar inte med vädret här snart och denna isolering pågrund av detta virus...Allt arbete med att mota bort det onda tycks ständigt komma tillbaka, och med full kraft dessutom. Jag blir så besviken och ledsen, men mest för att det är det onda som tar mest plats i mitt liv känns det som. Ju ondare saker och ting gör desto större inverkan har det på ditt liv och slutligen om det verkligen tar fäste även på ditt hjärta. Men det allra ondaste måste jag ändå säga är det människor gör mot varandra. Sprider sina lögner, hatar och förstör. Ju mer elände som finns på den här jorden ju klarare blir insikten av att en förändring måste ske...

Solen skiner men inte här.

Värmen känns så avlägsen numera, om mindre än en månad är det påsk och min födelsedag. Känns sjukt att det redan har gått nästan ett år sen sist, tycker inte man gör något annat än fyller...Hade jag haft möjlighet och Covid-19 inte stod i vägen så skulle jag med stor sannolikhet åka härifrån, njuta av det man inte kan här just nu. Legat under ett parasoll med en drink i handen, solbrillor på och ett halvt leende varje dag.Visst solen skiner men dock inte här. 

Tankar, idéer och planer. 

Mina tankar är många, idéer formas i huvudet dagligen men jag känner däremot inte att där finns någon inspiration eller planering/ planer kring framtiden. Vilket kanske inte är så lustigt då allting är upp och ner i denna tid.Visst jag har saker jag vill/ ska göra men hälften av dem går inte att genomföra... Det är verkligen super surt, men man har i varje fall väldigt mycket tid helt enkelt för att strukturera och  organisera sig än innan. Så vi får hoppas på att det går ur vägen detta och allting återgår till det mer normala formerna.

Hemma är där du trivs.

Detta är ett ämne jag skulle kunna skriva så mycket om, hemma hos mig har jag alltid trivts och känt mig trygg. Min boning har varit mitt hjärta på så många olika sätt och det har jag varit så glad för att kunna känna, men så är det inte längre. Visst jag kan vara hemma hos mig, men händelser, ljud och dispyter har tagit bort allt det där. Numera är det ytterst svårt att slappna av, sova äta och göra det jag älskar. Läsa, laga mat,skriva, sjunga, lyssna på musik, spela ett par schyssta tv spel.

Jag trivs jättebra i området och det är verkligen en sån befrielse med eget boende där man kan komma och gå som man vill. Dock är det inte riktigt som det var när jag flyttade in, men troligtvis kommer det även att lugna ner sig själv så småningom, får jag hoppas!

Känslor.

 (Det jag inte vågar säga men känner.)

Jag skulle kunna börja med att säga det allra viktigaste för att får dig att förstå, men som alla andra gånger så är jag en ganska komplex person full av känslor som spritter lite utanpå också. Men istället så ska jag börja med att nämna att det inte är lätt att utrycka sig i ord och text alla gånger heller...

Jag har format mig till det som mitt liv gett mig, det är, mycket krampor ,sorger och smärta, men också kunskap ,livserfarenhet och ett stort ordförråd. På grund av mitt intresse för böcker ,texter och bilder så har det alltid varit lätt att kunna sätta ord på saker, även fast man inte alltid visste/ var medveten om varför. Men med tiden så lär man sig att känna sig själv otroligt bra. Lika bra med tanke på att du ska stå ut med dig själv ett helt liv framöver. ” just saying ” så, nu till saken. Har du någonsin haft den känslan då du helt plötsligt har haft en euforisk känsla, typ som en deja vu liknande en? Då du stannat mitt i ett steg och undrar vad du egentligen känner och tänker  ” Har inte jag gjort, känt eller tänkt detta förut? Fan vad sjukt...” Det händer mig väldigt ofta, det är nästan som en del av en overklighet som sprider sig i kroppen, lite som och se på sig själv från en annan synvinkel och plötsligt bli helt tagen av förvåning och förundran. Låter kanske inte helt sunt, men jag kan knappast vara den enda som upplevt det. Undrar egentligen varför man upplever det, känns som det inte finns mer än i böckernas värld då man läser om det. 

(Se men inte ge, att kunna drömma sig bort)

Det finns väldigt mycket man kan göra och se men ytters lite som du kan ge, och nu menar jag inte materiella ting som konfektyr ,blommor och massa sånt, utan vad du kan GE till en annan än dig själv, tänk dig att du drömmer dig bort för en stund, verkligen försöker hitta någonting annat än vad som finns att ta på, det finns ju typ inte eller hur? Jo, du glömde en viktig detalj. Ord, ord har så mycket mer kraft i sig ,så lägger du in allting du känner i en ända mening med en viss inlevelse och verkligen menar det, då har du gett allting av dig själv där och då. Det är faktiskt inte svårare än så.

(En dag som alla andra, fast lite ljusare)

Ja, vi går äntligen mot lite ljusare tider tack och lov för det! Det här konstanta mörkret och kylan som varit har tagit knäcken på mig fullständigt. Usch alltså, värken i kroppen har ätit på varje muskel och led den kommit åt, men jag har tagit mig igenom det, trots alla motgångar som varit. Kan inte säga att det inte var svårt för mig, men jag lärde mig mycket av min envishet. Den om något kan man lita på, så ser ni andra fram emot vårens ankomst lika mycket som jag? För mig kommer det att underlätta något oerhört.

 (Ett litet frö gror i mitt hjärta)

Japp, jag känner mig lite bättre nu när jag vet hur man handskas med det jobbiga, det som tynger ner en. Ett litet frö har börjat gro i mitt hjärta, det som jag inte trodde skulle ske på väldigt länge... Den här bloggen är verkligen det som fått mig på rätt köl igen. Återfått medvetandet efter ett tags black-out, inte en dag försent. Om ett tag sen när jag verkligen känner att tiden är rätt och har energin, orken till det. Då tänkte jag expandera bloggen mer, men nu får det vänta. Just nu vill jag bara absorbera all värme och kärlek som är här. 

Grunden är A och O.

(Vilsenhet, att ta sig fram)

Hej, idag är en sån där dag då allting bara har gjort ont, det känns ibland som dem bara blir fler... Så vilken riktning jag än har valt och styra mot så har tröttheten tagit ett stort grepp om mig. Men det är en stund av återhämtning också det vet jag. Så synd bara att det alltid nästan tar en vecka för att bli helt återställd. Nej misströsta inte, det kommer absolut gå bra det här, det är något jag redan bestämt. Det är bara så otroligt svårt att ta sig ur vilsenheten, den tär på väldigt många olika saker i livet, inte enbart det känslomässiga problem som kommer med det. Utan det där mentala pusslet man ständigt tvingas lägga, tampas med och vart dem egentligen hör hemma.

 (Stensättare, skyddsmurar och tröst)

Aldrig har jag tänkt på mig själv på det sättet men nån gång ska väl vara den första. Mina känslor och tankar har alltid hört ihop, känner jag mig nere, har extremt ont eller en ångestladdad situation framför mig kommer alla mörka och jobbiga tankar fram. Att begrava sina sorger och besvär är verkligen inte lätt, man får tänka att man är en stensättare för en stund. Antingen lägger du en eller så gräver du ur den. Lägg till en eller ta bort en, valet är ditt, och det är bara du som bestämmer, ingen annan. Men även om det finns många olika typer av dem så får du inte glömma att det du väljer att göra kan påverka ditt hjärta lika väl som ditt huvud. När det kommer till rädsla,nedstämdhet,sorg och ångest över lag är det svåra känslor att styra. För en del personer som handskas med dem och sina demoner dagligen kan det ” som i mitt fall ” leda till att man slår upp skyddsmurar för att man helt enkelt inte ser någon annan lösning. Oftast är man van vid att bygga murar inte riva dem. En del håller hela tiden och en del rasar för jämnan. Det är så energikrävande och jobbigt. Den där tryggheten vart fan är den?

(Galenskap är inte jämt negativt)

Min rubrik kan tolkas på olika sätt, men vad jag menar är egentligen att allt som sticker ut och är udda inte jämt är något negativt. Det behövs verkligen galna och våghalsiga människor som tar klivet ut och är orädda. Inte skäms, tar för sig och låter det där pinsamma och roliga existera. Jag själv avundas dem, önskar att jag kunde få släppa lös lite mer av min galna sida lite oftare. Vad lättsamt och roligt saker o ting skulle bli då, fylla det där gråa och trista dagarna med mer glädje. Vet att vi befinner oss i en svårt tid numera men kan man dra upp någon så tycker jag man ska göra det!

(Glöm inte bort dig själv, din värdighet och dina drömmar)

Åter igen så finns det så lite som verkligen känns rätt just nu, man vill hjälpa, finnas där för de behövande, dina nära och kära. Men glöm inte bort dig själv och din värdighet, ditt sätt, din stil, din takt har också betydelse. Allt måste få ha och ta tid, det är så det är. Hur ska du annars komma vidare i din resa till riktigt läkande? Bygg dina drömmar och finn dina mål, livet är kort och väldigt skört, tar du inte chansen kanske du aldrig får den igen. 

Fas Två.

(En inre strid)

Jag har kommit till insikt med att jag fortfarande har otroligt mycket att jobba med angående mig själv. Det ständiga frågan i huvudet ” Vad gör du? ” Ja, jag vet inte... Går runt i ett vakuum, förminskar mig själv genom att tänka på allt man inte är bra på.

För minsta lilla fel så spricker den där lilla bubblan man befinner sig i, för all den där tryggheten du har försvinner. Jag måste säga att jag mått otroligt dåligt, det kan jag inte sticka under stolen med. Immunförsvaret är jätte dåligt igen på grund av frånvaro av aktiviteter. Gym,utflykter,arbete just för att Covid-19 existerar runtomkring. Stress, press och sjukdom får det också att bli väldigt mycket svårare. 

Så vad ska man göra?

(Sjukdom, en ständig kamp)

Just nu känns det lite extra tungt då jag åkt på någon typ av infektion ” igen ” trodde jag skulle slippa det men ikke. Ont i huvudet, yrsel och extrem trötthet/ utmattning, en känsla av en bergochdalbana av feber som går i vågor. Så hoppas verkligen att kroppen klarar av detta ytterligare en gång... Men jag finner en viss tröst att gå in hit och skriva av mig när det gäller just det här. Sjukdom är en ständig kamp, och det kan bara dem som verkligen är sjuka förstå. 

Men snart kommer jag att stå rakryggad igen! 

 ( Le mot dagen, ty du vet aldrig vad den bär med sig )

Under den här tiden har skrivandet blivit som en terapi för mig när typ inget annat hjälper. Vilket har en stor betydelse, intresset för det växer liksom sig starkare varje dag. Vilket är otroligt roligt och stärkande för själen, man liksom får känna hur bokstäverna, orden verkligen har en mening. Hur man formulerar sig, använder ord man vanligtvis inte gör till vardags.

 Så även om det känns tungt, så ler jag ändå mot dagen trots allt.

( Ledsen men ändå glad)

Ja, jag kan inte säga att dagarna ständigt är vad jag vill att dem ska vara. Men det är okej att vara ledsen, nedstämd och allmänt trött. Det är någonting som får mig att känna mig levande på något vis, sådär känslig och extremt skör. Där igen har jag format så mycket som blivit konst i sig, dikter, låttexter, noveller m.m en kall och hård, tom duk har plötsligt blivit en omedveten målning av färger och känslor. Vid såna tillfällen har jag känt mig så mycket mer, så stolt och glad! 

Fas Ett

              (  Första fasen. )

Hej, dagarna går ibland alldeles för fort.

Man hinner knappt med, tycker att man tillbringat så mycket av sin vakna tid inomhus att man blandar ihop dagarna med varandra. Så att en tidsuppfattning är precis kraschad, så många gånger de närmsta veckorna som varit frågat mig själv vilket bubbla jag befinner mig i och vilken av faserna man verkligen går igenom. Kan sakna de stunder då man kunde sätta sig ner och bara vara, vilket händer ytterst sällan numera.

Det man har nu är som ett nät fullt med ångest, stress, rastlöshet, trötthet, sorg och depression spunnit till ett enda stort spindelnät. Undrar vad folk gör om dagarna, ( förutom dem som jobbar och kan tänka på någonting annat ) men vi andra som verkligen går hemma, kan/ hinner känna efter vart ska vi göra av allting?

 Visst man kan gå ut, prata med någon som vill lyssna men sen då, vad händer om det inte hjälper...

 (Konstant kliande under huden.)  

Jag har alltid varit en grubblare, om det varit stort som litet, det har aldrig spelat någon roll hos mig. 

Jag vrider och vänder och studerar det tills det inte egentligen finns något kvar att studera i sig. Jo, ibland är det jobbigt att vara jag. Men är nog ganska säker på att det är fler än jag själv som har det likadant.

 Det är nästan värre för dem som har en kreativ ådra och bär på en del fantasi, samtidigt som man är en känslosam individ. Man får ställa in sig på att vissa saker kommer vara extra kämpiga.

 Men det är där man måste vara stark och tro på sig själv för att ta sig upp och komma tillbaka.

Tänk dig ett konstant kliande under huden, 

du kan inte nå och du kan inte klia tillbaka men du kan härda ut. Man lär sig med tiden hur man ska hantera det.

     (Ge och ta.)

Finns en sak jag tycker alla borde ta till sig och lära av. Det du inte kan ge, kan du inte heller få tillbaka. 

Det verkar vara väldigt svårt för en del personer att förstå det, eller om det är en oförmåga i sig. 

Jag har fått lära mig på senare tid i livet faktisk att det verkligen inte går att lita på alla människor. 

Du kan vara hur snäll och godtrogen du vill men i slutändan är det bara fullkomligt ologiskt och naivt. Märker du att ingen hjälper, stöttar, lyssnar eller ställer upp. Då är det enda logiska att släppa och stryka dem ur ditt liv, eller hur? Du förtjänar att må bra, kom ihåg det! 

Välkommen

Dag för dag. (Det ingen ser, det märker ingen av)

Jag vill börja med att presentera mig och vem jag är Mitt namn är Izabella, född och bosatt i Linköping. Har ett brinnande intresse för allting som är kreativt Läsa, skriva ,pyssla ,måla ,rita och teckna. 
Men även musiken och tv- spel håller jag ytterst kärt.

Så vad är egentligen speciellt med mig undrar ni? Jag är oftast hemma om dagarna då jag lever med en Sällsynt muskelsjukdom som ibland håller mig vaken om nätterna då värken är som värst.

Tillbringar mycket av min vakna tid till att bearbeta känslor och tankar, ibland vågar jag mig på att gå ut  eller gymma om kroppen tillåter det. 

Jag bor ensam sen 2013 med min katt som sällskap, förutom min sjukdomsbild har jag även en diagnos ( lindrig  psykisk utvecklingsstörning ) det innebär att mitt närminne är väldigt dåligt och att jag gör vissa saker väldigt långsamt i min vardag.

Kan inte säga att jag rakt av är nöjd med livet som det är men måttligt ivf. 
Tar en dag i taget, varje dag är unik på sitt sätt. 

Barndomen har varit svår, hade epilepsi från 3 års ålder till 13 år, svårt att hänga med i skolan som även den kantades av mobbing. Hemma fanns inte direkt  någon trygghet, förutom de stunder man sjönk in i sig själv. Hjälpen man skulle fått då fanns inte tillgänglig vid det tillfället, det svider verkligen nu såhär efteråt. 

Tror att det hade varit bra med mer Kunskap och förståelse, så man kunde ha pushats i  rätt riktning. 

Men det är som det är med det nu.

    

Att tro på sig själv (Ge dig själv tid att läka)

Åren har gått väldigt fort, det kändes i början väldigt  svårt och jobbigt. Men man har fått acceptera att 

tiden har sin gång och att man måste fortsätta framåt. Forma sin tillvaro och sitt liv, på det sättet kan man  växa i sig själv otroligt mycket.

 Fylla dagarna med  det och dem du tycker om mest.
Själv är jag en mjuk och känslosam person, 

det trivs jag bra med. 

Ibland vill man inget mer än att bara sluta ögonen och inte känna något för nån eller någonting.

 Men så  kom jag och tänka på vad skulle det tjäna till om man bara stängde av o sket i allt och alla?

Har ju lovat  mig själv att jobba på att se det mesta positivt men Ibland är det otroligt svårt.

Det var lite om vem jag är och gått går igenom.

 Jag kommer uppdatera den här. 

Bloggen lite då och då, så fort tid och infall ges.

 En del vardagliga saker och händelser.

 Det var otroligt  länge sen jag bloggade, så för mig kommer detta fungera som ren terapi för både kropp och själ.
Just därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, detta kommer verkligen bli en start på något nytt!