Utsatt

        I den här världen.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men känner mig otroligt låg, lätt irriterad och allmänt orolig. 

Antingen är det den här årstiden, 

sjukdom på G eller att man börjar och må dåligt psykiskt. 

Det går i perioder men upplever ändå att de senaste veckorna varit extremt tuffa, 

nästan lite plågsamma för man vill inte intrigera med andra lika mycket. 

Känslan att vara helt tömd på energi,

 nästan själsligt trött den håller i sig och jag vet inte riktigt hur jag ska svara när andra frågar hur man mår.

För hur ska dem förstå? 

Skolan är en allmänt jobbig plats att vara på nu, 

känner att det är mer ljud och folk än vad man klarar av. Dessutom är det en hel del som drar i mig privat med fast det enda jag egentligen behöver är lugn och ro, återhämtning efter allt som hänt det senaste halvåret. Samtidigt vill jag inte vara ensam för ofta, behöver någon som kan dra upp mig. 

Hade en diskussion igår med min pojkvän, 

han tyckte jag var orättvis och hård, 

som sa att jag inte får den stöttning jag behöver. 

Men det är ju sant, jag hjälper honom att hitta lösningar på hans problem, men så kan inte han göra detsamma för mig är det jag som är orättvis då? Knappast, vi har ju sagt att vi inte ska ha hemligheter för varandra ändå så gnälls det när man delar med sig och säger sanningen. 

Känns som man måste krusa andra hela tiden för att  få någon typ av uppskattning,

den här världen är mer än bara trasig.

                        Framtiden.

Det är ofta jag känner mig orolig för hur min framtid kommer att bli eller vara. Har en färdig bok som har varit klar i flera år men inte blivit något av, 

skriver dikter och poesi texter till låtar som typ det inte blir något med, de används i fel syften eller bara i våra föreställningar med skolan eller på tråkiga begravningar. Man kan ju undra vart min plats är, 

för får aldrig komma fram och lysa en enda gång,

 är det ingen som lägger märket till mig och mina talanger.

Vad ska jag egentligen göra för att säkra min framtid och finna ro till att känna mig trygg och nöjd med vad jag åstadkommit.

                                      Min morfar.

Vintern har kommit nu, det ligger ingen snö på backen än men det är bara en tidsfråga innan den gör det. Mörkret är mer påtagligt än tidigare och mina tankar är i en gråzon. Det är inte många dagar kvar till jul men jag ser inte alls fram emot den detta år utan min morfar,det är tomt. En sorts tomhet som inte går att fylla med glädje och skratt som man annars kunnat göra, utan man har alltid den tanken i bakhuvudet att livet är otroligt skört. 

Man ska inte ta någonting föregivet, 

utan leva i nuet. 

Gör det ont så låt det vara så, 

man måste få vara svag ibland för att kunna vara stark igen. För min del så är det minnes bilderna från sjukhuset i somras när jag vakade över morfar ihop med min äldsta lillasyster sista veckan innan sommarlovet,det allra smärtsammaste.

Att liksom känna att personen i sängen bredvid mig ha panik mitt i natten, att inte kunna göra någonting, ljudet han gav ifrån sig när han andades och sedan slutade göra det bara några få timmar efteråt. 

jag finner absolut ingen frid i det och det om något kommer hänga med mig resten av livet.

                          En dikt till min morfar.

Jag vet hur himlen är, hur den skiftar.

Med böljande färger över en vit duk.

Där långt där uppe, vid ett gnistrande valv.

Hittar du ett mjukt moln, vilar och tittar på oss ovanifrån. 

Nu och då.

 Trevnad och tystnad.

Alltid har jag viljat ha det bättre än det jag hittills har fått uppleva. Bättre livsgnista,starkare psyke,en kropp som inte ömmade och värkte från dag till dag.

En sömn som inte var rubbad vissa nätter och få tillbaka glädjen som stundvis är där men försvinner lika fort som den kom.

Det här senaste dygnet, alltså vilken kolossal värk i både händer armar och skulderblad.

Började lite dovt först sen spred det sig som en löpeld genom kroppen. Tacka gud för att det finns Voltaren att ta eller några riktigt starka värktabletter. Det slog bara ner som en blixt från klar himmel och jag kommer aldrig riktigt förstå min sjukdomsbild fast jag är mer än väl insatt i den,mer än någon annan. 

Kom och tänka på en sak förut och det var att hur jobbiga biverkningarna varit innan kroppen vant sig vid medicinen som jag började ta i våras,rena pinan man gick igenom. Nu väntas även en kall och mörk vinter och hela min själ bävar för det, mer kyla och mer krämpor som om året inte redan varit plågsamt nog. Men vad är jag och gnälla egentligen, finns säkerligen många andra som går igenom likande. 

Men ändå kommer jag knappt till ro om nätterna numera. Har också kommit underfund med att man knappast kan lita på alla människor heller, väldigt svårt.

Hur som helst, det finns en lite ljuspunkt i mitt liv just nu. En person vill säga, det tog väldigt lång tid för mig att förstå hur mycket och hur jag själv kände, hur pass stor intryck denna fina människa gjort hos mig. Älskar dig ur djupet av mitt hjärta, verkligen. För fyra år sen visste jag inte alls hur starkt vårat band skulle bli, men du har fått mig att inse att det är okej att stanna upp och känna positiva känslor, för det har varit väldigt mycket sorg, misär och elände på kort tid. Men jag läker fortfarande och en del av det kommer ta rätt lång tid att komma över, om man nu gör det. 

Tiden får utse det åt mig.

Man trevar sig fram under tystnad.

Så många sorger så få dagar.

Finns en person jag saknar så oerhört mycket med i allt det här,önskar jag kunde få henne tillbaka,men med tanke på allting runtomkring med alla sjukdomar och åkommor så är hon på ett bättre ställe nu. 

Bästa vän, du är så saknad... 

Ja jag saknar henne varje dag och det gör så ont att veta att man inte längre kan ses och prata om det allra viktigaste av saker,eller slå en pling lite då och då. 

Hemska saker händer goda människor säger dem, borde det inte vara tvärtom istället. 

För ett tag sen så kom jag och tänka på hur andra upplever mig, är den där fasaden tillräckligt hög för andra att inte se igenom alls? 

Är jag dum som tänker att dem ser den än hur jag egentligen är,en sån ömtålig och skör individ som knappt kan stå på benen emellanåt, inte ens de bästa av dagar även om dem inte är lika många som innan. Fan så patetisk man känner sig,

 livet är till för att leva och ändå vill jag inte ha det men vill inte dö. Vart står man då. 

På gränsen till dödens fält?

 Ironiskt nog så är inte rädslan för döden där trots allt, har upplevt och känt för mycket för länge för att vara rädd. Det enda som skrämmer mig är de som man lämnar efter sig,de lider utan slut. 

Så många sorger så få dagar. 

Förhoppningsvis vänds allt om och man kan ta nya tag igen,ha lite mer ork till att börja ta för sig av livets lite mer goda,

ett bett eller två. 

Det är trots allt det små guldkornen som berikar livet så det får mening. 

Kort och gott borde det inte vara en omöjlighet att hitta några. 

Lex.

Nu till ett helt annat ämne.

Har aldrig riktigt haft möjlighet eller intresse för att utforska den sidan av mig själv inte förens nu såhär efter uppbrottet från mitt tidigare förhållande. 

Men nu känner jag mig helt plötsligt som en novis när ett lustfyllt begär sprider sig i min kropp,

 denna person vet om detta nu men det gick ett helt halvår för mig att berätta på ett sätt så att hen inte trodde jag drev.

Ni förstår, mitt sätt att vara och hantera ovana situationer blir oftast väldigt giftiga.

Vilket i sig kanske inte var så konstigt då jag vid den tidpunkten var förkrossad över att min förra man,gått bakom ryggen och bedragit mig med en annan under tiden jag insjuknade ( Läs tidigare inlägg om ni inte vet vad jag pratar om) 

Så den här attraktionen uppstod när jag var som sårbarast bara det att mitt huvud vid den tidpunkten inte förstod det eller vad som försiggick,enbart kroppen.Vilket i sig är ganska lustigt med tanken på all fysisk och verbal misshandel som man varit med om. Mitt huvud ville inte acceptera det mitt redan brustna hjärta visste om, inte någon gång. 

Slutade ivf i ett storartat kaos på Närcon vinter, varför jag sa som jag då gjorde har jag väldigt svårt att förstå nu såhär efteråt,vill gottgöra och uppmuntra för mitt dåliga uppförande men vet inte hur, inte ännu. Det enda som är solklart just nu är att jag bara gör den här personen ännu mer förvirrad än vad den var från början.

 Hade ingen rätt att bete mig på det där sättet alls, önskar jag kunde visa hur det egentligen var, hur allt kändes men det går knappast nu och i det här fallet väger inte ord tyngre än egentliga handlingar.

 Förlåt mig Lex, jag förstår att du är rädd och sårad. Skulle ha reagerat annorlunda på dina frågor,inte skruvat på mig i stolen och säga ”Jag ska tänka på det ” eller ”Kan du sluta upp med det där ” Varför nämner du ens det,prata aldrig mer med mig om det,fattar du det” ”Kan du få de där sjuka tankarna ur ditt huvud,annars bryter vi här och nu ” Jag tog död på allting där och då, fick dig att känna dig äcklig, dum och motbjudande istället för att ge dig en chans.

 Kommer nog aldrig förlåta mig själv, även om du gör det.

 Eftersom jag vet hur ont det gör att bli avisad på det viset,hur hjärtat brister och sjunker i bröstet. 

Har ingen aning om vad som händer efter det här men kan bara hoppas på att det blir bättre och att du tar emot mitt förlåt, även om det är en klen tröst. 

Vill bara att du ska vara medveten om att jag inte menade något illa, det lät så men det var inte min avsikt. 

Förstår att mitt barska svar/ tonläge gör att du i fortsättningen inte kommer ta upp eller öppna upp dig för mig, någonsin. 

Kan bara klandra mig själv i så fall, min reaktion är för det mesta densamma, negativt och inte det du vill höra från någon du håller kär, får acceptera läget och respektera att det får konsekvenser.

Varje gång någon av oss inte mår bra,speciellt du så får jag bara lust att släppa allting för att hålla om dig…

Trösta och finnas där när det är som jobbigast, 

röra dina breda muskulösa axlar och bara känna omfamningen ifrån dig. 

För när du är långt ifrån mig så saknar jag dig så brutalt mycket. Ledsen för allt, det är jag verkligen.

Just det här får mig att känna som jag vore den största idioten i världshistorien efter så många tabbar och ”Göra bort mig stunder ” felet ligger hos mig inte dig, bara så du vet om det. Förlåt…

Så lite men så mycket.

 Något är fel.

Kan inte riktigt ta på det, ännu mindre beskriva det. Men de här 2-3 sista dagarna har varit hemska. Grova ångestattacker med oro, ängslan som blir till en explosion av rädsla. Det är mardrömmar med allt från början till slut och bara det är sjukt. Ingen ro i kroppen och idag efter besöket på VC Kärna så fick jag bröstsmärtor. Det gör ont, spänner över bröstet precis vid hjärtat. Jag vet inte om jag borde vara orolig eller inte men det kan ju inte vara bra. Önskar det kunde sluta för det är jätte obehagligt och svårt att tänka på någonting annat än det. I morgon ska jag få svaren ( Eventuellt) på mina blodvärden, och ett samtal från Åsa. Hade viljat ha tag i henne idag då jag var på plats men hon var ledig… Det är det värsta jag vet att ta allvarliga saker på telefon och inte mellan fyra ögon. Man kan se hur den andra personen reagerar och svarar, tror dessvärre att dem sjunkit igen då jag har konstiga fysiska symptom så som domningar,stickningar,ringningar i öronen, nedstämdhet, trötthet, utmattning vid fysisk aktivitet och panik känslor. Panik känslor och oro tillsammans är nog det värsta man kan ha förutom sorg, cancer och eventuella skador. Lustigt med tanke på att jag själv har utretts för just cancer för bara ett par månader sen. Inget har blivit sig likt eller lättare efter det snarare tvärtom skulle jag säga, man är rädd för allting numera och tänker extra på vad man säger och gör. Minsta lilla felsägning kan få min ångest att explodera. Så gräl och tjafs om småsaker kan i värsta fall leda till otäcka tankar och dåligt samvete resten av dagen. 

Bloggen.

Bloggen får mig att hålla mig neutral från mina känslor en stund, den låter mig andas och lugnar ner mig ett tag. Den ger mig space att kunna utrycka mycket som annars inte går, lite som en målarduk innan man sätter färg på den. En hel del inspiration till mitt annars ganska tröttsamma liv, ja det finns faktiskt stunder då jag är mer än trött på det och en del i det. Men vad jag egentligen vill komma fram till är att den är ett av mina stöd till att komma vidare. Ha orken liksom, känns tryggt att ha den till hands 24/7 av tiden. Inte jämt jag skriver här men det blir ofta en hel del. Men det är inte alltid man har något och säga heller, helt enkelt. Ibland kan en god bok, ett samtal med en vän, bakning eller rent av en lång promenad vara mer till nytta just då. 

Vänner och aktiviteter.

När det kommer till just vänner känns det helt enkelt bra. Varje dag har jag minst 4-5 konversationer igång med gammal och ny bekantskap. Ibland är det väldigt långa samtal från himlen och jord till korta och fåordiga. Samtalsämnet gör allt och hur pass intresserad personen på andra sidan är. Det är en liten lättnad ändå att kunna prata av sig eller utbyta små ord, det gör mycket. Men det ska också vara ett bra, hållbart ämne som man brinner för, gör en glad lite och får lite uppmuntran. Då är det superbra. 

Aktiviteter har jag dessvärre kommit ifrån lite då jag helt enkelt inte förmår mig att komma dit pågrund av min fysiska bit. Ibland vill man gå en långpromenad på 1-2 timmar och fota, pumpa på gymmet 4 timmar, spela golf, cykla runt i stan, storstäda balkongen eller helt enkelt bara röra på sig. Men jag bli rädd, rädd för att krämporna ska bli för intensiva och påträngande. Har länge vilja gå till gymmet nu eller påbörja förra nya aktiviteter men jag håller mig undan från det tills jag vet att det är absolut säkert och helt ofarligt. Väldigt tråkigt, för man behöver ju något att göra, speciellt nu när allt annat har varit så trist på sistone. Men som allt annat tar det tid att komma dit, det är så frustrerande.

Födelsedag.

Min födelsedag närmare sig säkert, oavsett om det är något jag ser fram emot eller ej så är det kul att bara ses fira lite och umgås med allt gott man tycker om.Våren är ju som sagt på intåg och nu är det faktiskt varmare än innan. Vi har bestämt mamma och jag att det blir någon typ av Tacos där alla kan plocka vad dem vill utan gnäll eller att någon inte tål något. Upp till var och en vad man lägger upp på sin tallrik, tycker jag. Vi har dock inte bestämt ännu om tårta men lutar att det blir någon typ av smulpaj istället mer sugen på det faktiskt. Björnbär, smultron och eller rabarber med hallon.Vi får se, recept och inspiration finns alltid och ta nånstans ifrån, så det så. Mormor skulle hjälpa till och göra lite bullar och mamma några torrakor, det får räcka. Fyller ju inte jämt detta år så behöver inte vara så pampigt och stort. På fredag fyller jag ivf fall så blir inhandling av varor då, kanske nån dag innan till och med. Fundera på och gå till Panduro på stan och titta lite till dukningen med, dem har alltid något roligt. Frågan är vad man skulle ha för tema/ färg? Det bör tänkas på en stund. Kalaste ska ivf vara på Lördag, tid är inte bestämt ännu med det kommer det med. Nu ska jag försöka dricka lite te och slappna av en stund innan läggdags! Hoppas ni andra haft en hyfsat okej dag och får en god natts sömn, vilket jag med hoppas på. Vi hörs snart igen, ta hand om er! 

Toppar och Dalar

Strandad.

Jag skiter i allting snart! Så förbannat lack jag blir på andras förbannade oförmåga att förstå att man har ont och kämpar varje dag, lite mer än alla andra. Jag begär inte mycket men nog kan någon nån gång förstå när man vill ha stöttning och hjälp, eller skiter ni fullständigt i mig?

Det jag behöver och vill spelar ingen roll va? Bara ni får allting av mig och att jag stannar kvar och serverar er varje dag, ger en bit av mig när ni vill ha den! Stannar jag kvar länge nog i min bubbla så är det knappt någon som kan ta hål på den. 

Grejen är bara den… Jag vet knappt vart jag ska börja längre, de senaste månaderna/ halvåret har varit fruktansvärd. I mitten på september förra året 2022, insjuknade jag på riktigt, kroppen la bara av. Slutade fungera ordentligt. Hade jag inte varit så korkad och naiv hade signalerna som kroppen gav mig varit tydliga att se. Hjärtklappningar så otäcka att de hördes i öronen dygnet runt nästan och allra mest vid ansträngning. Trappor och att springa gjorde mig yr och näst intill svimfärdig. Spydde nästan, huvudvärk och ångest så mycket att man kunde se ådran/ pulsen i min panna. Återkommande ringningar i öronen och ingen sömn, ännu mindre nån ork att göra något annat än bara sova. Så utmattad och trött har jag nog aldrig varit innan någonsin… 

Det hade gått så långt att jag inte längre orkade/ ville leva mer, det låter hemskt men så var det. Varför ska man ljuga? I varje fall jag hade fått en akut tid på vårdcentralen och skulle åka dit tidigt på förmiddagen i sällskap med min mormor. Vi kom dit, mindes att jag var motsträvig och väldigt upprörd över situationen jag ville inte dit, ville inte ha deras hjälp eller vara där egentligen. Men där var vi, väntandes på min tur. Den där klockan i väntrummet minns jag så väl att jag ville ta ner och stampa på. Varje slag, tickande läte lät som eko i mitt tomma huvud, för det var vad det var vid det tillfället. Helt tomt på tankar, det var bara kroppen som kändes, gjorde ont. Mormor pratade bredvid mig, försökte kommunicera men ärligt talat kunde jag inte ta in ett ord av vad hon sa. Tiden ändå rätt fort efter 20 min ungefär kommer läkaren ut. Hon presenterar sig som Åsa och vi lämnar rummet och går in i ett nytt. 

Mitt mörker.

Vi sitter där inne väggarna tycks komma närmare fast jag vet att dem inte gör det. Illamåendet gör sig snart påmind och jag anstränger mig för att inte spy rakt ut av rädsla och all ängslan man känner. Åsa ställer några frågor, frågor som är jobbiga att höra av andra men som jag förmodligen ställt mig själv hundra gånger innan. Helt plötsligt slår ilskan till då min mormor bredvid mig börjar jiddra om att jag varit frånvarande och stängt ut dem ur mitt liv. Det kanske jag gjort, men det var för att dem störde mig, lät mig inte andas eller ha en egen åsikt. Min hälsa har alltid varit dålig, men inte såhär, det var annorlunda och jag BEHÖVDE utrymme. Inte pikar och kommentarer om hur jag borde vara. Men ivf  Åsa körde ut henne ur rummet kort och gott, på något sett såg hon min ilska som ett rop på hjälp. Hon vände stolen åt mitt håll och såg på mig, berättade att hon ville ta några prover innan vi åkte där ifrån. Så vi fick en lapp till labb och satt ytterligare några minuter utanför igen. Jag suckade åtskilliga gånger åt allt surr runtomkring mig, vadfan kunde jag inte bara få åka hem och lägga mig igen? Sova bort livet. Hänga mig i närmsta träd eller hoppa framför tåget så gick tankarna, de få jag hade…Ett tjut hördes, mitt nummer visades. En sköterska mötte mig leendes, usch vad jag hatade det där leendet. Vad fan är hon så glad för? Har hon vunnit storkovan på lotto undrar man? Jag rullar upp ärmen sträcker fram handen, lägger den på den där äckligt obekväma kudden som får det att sticka i fingrarna av obehag. Medan hon spänner min arm med det där bältet för att hitta en åder försöker jag fokusera på klockan bredvid mig. Tömma huvudet på tankar och bara slappna av, det går tillslut. Sköterskan tar totalt 6-7 rör bara sådär. Sen säger hon att jag kan gå, jag gör några hastiga rörelser och tar mina saker och går ut med mormor. Väl på parkeringen samtalar vi lite snabbt om att äta lunch på Ikea för att sedan avsluta dagen. Väl framme på Ikeas parkering så känner jag mig extremt matt men säger inget, allt behöver inte sägas helt enkelt. Vi ska precis kliva ur bilen när min mobil börjar vibrera och skärmen lyser upp med ett 013 nummer. Trött svarar jag såklart. 

- Hej! Det är Åsa vart är ni!? 

- Vi är på Ikeas parkering, vi kom precis hit. 

- Vänd bilen och åk till akuten fortast möjligt ditt blodvärde är extremt lågt! Förstår inte ens hur du kan gå eller stå upp. 

Jag tittar frågandes på mormor först sen på mobilen i min hand. Chocken trängde sig in i kroppen och jag började stört gråta. Snabbt berättade jag för min mormor vad hon sa och bilen startade och började rulla igen. Påväg dit minns jag att något gick sönder i mig och jag bara flämtade och grät om vartannat, tårarna rann och ångesten kom som en blixt från klar himmel, den himmel som för mig redan var krackelerad för länge sen. Sådär grå och färglös. För mig är inte grå någon färg utan ett sentimentalt tillstånd, just precis där jag befann mig nu. Väl framme så minns inte jag så mycket, bara att vi tog oss dit in på något vis. Av någon anledning fick jag en blackout för min mun upprepade plötsligt saker mitt huvud inte tänkte, frågade saker och minns inte ens vad svaret var de gav mig. Det var såklart stimmigt, mycket folk och alla var där, hostade, snörvlande, grät, skrek och frågade saker. Allt vart ett ekande babbel som jag förgäves försökte att sålla bort, medan man nästan tuppade av, av utmattning. Det gick 30-45 min minst sedan hördes mitt namn av någon annan för mig knappt fanns.Vi vart slussade in, gick en bit och satte oss igen, denna gång i ett annat väntrum. Rösterna var lite dovare här inne och vi fick inte vänta länge. En sköterska visade mig till en sjukhussäng där jag la mig på rygg och tittade rakt upp i taket. Bredvid mig satte hon sig, gav mig dropp och frågade några frågor tills en läkare kom. ( Tyvärr minns jag inte hans namn nu ) men han var kunnig och presenterade sig artigt för mig. Ytterligare frågor ställdes, vet ej om jag svarade på den eller inte nu såhär när jag tänker efter…Men prover togs, några timmar gick och jag fick 2-2,5 liter blod. Kan ni fatta hur mycket det är? Alltså wow, jag blir verkligen sjukt äcklad nu och det enda jag får till mig eller kan säga i denna stund är.

- Men det här ska inte jag ha! Det ska ju min cancersjuka morfar få, ni måste ge honom det.

För mig var det logiskt att säga så just då, men de andra bara stirrade tyst på mig. Undrade vad dem tänkte, hon måste ju vara helt borta i huvudet, den människan är helt sinnesförvirrad? Inte vet jag och jag brydde mig ju inte heller direkt. Dem fick ju tycka vad de ville, det rörde inte mig i ryggen. I tystnad låg jag där, mormor och mamma byttes av efter några timmar. Dagen var ju nästan slut, så inte så konstigt. Efter ett tag så började medvetandet försvinna helt och jag slöt ögonen. Det var väl inte så att man sov men ögonlocken kändes fruktansvärt tunga av all sömnlöshet de senaste veckorna. Ingen djupsömn över lag eller ro till det heller, utan man hade tagit av den sparlågan man hade haft. Efter ett tag hördes några snabba steg och jag blev åter igen störd av samma läkare som innan. Denna gång skulle jag ta ett urinprov och böka mig in med ställningen på toan en bit bort. Vid det här laget hade min mamma redan åkt hem och min dåvarande kille var där med mig. Fast jag försökte så fick jag knappt något gehör från hans sida utan det var bara små korta oförstående frågor. Han var nästan helt oberörd, betedde sig oerhört lustigt tyckte jag. Så här i efterhand hade jag nog gärna klubbat ner honom med ställningen och moppat golvet med hans ansikte, ärligt talat. Kort efter att jag lämnat provet fick jag svar och vi kunde lämna salen och åka hem. Visst han frågade i bilen om jag ville följa med men jag kände inte för det så det vart lite snabbmat sen blev jag avsläppt utanför min port. Aptiten var inte bra men jag tryckte i mig maten ändå, ringde sedan min barndomsvän och bad honom möta upp mig utanför. Den kvällen sov jag hos honom, ville inte vara själv hade panik och det kröp i skinnet av oro på mig. 

Det som inte går att läka.

Här ifrån är det mesta väldigt suddigt, jag har varit på O-Huset på U.S närmare bestämt cancerenheten, utretts, undersökts och tagit prover om vartannat. Allt liksom flöt in varandra efter ett tag så jag kan dessvärre inte ta allt i ordning men jag har gjort en magnetröntgen ,koloskopin och det var det obehagligaste och äckligaste jag varit med om. 

Röntgen innan var nog värre för dem plågade med och byta arm och nål flera gånger och svälja nån sorts kontrast vätska? Heter det ens så? Jag vet inte…

Ivf det var en paus under jul och nyår. 

Sen den 27 December 2022 var det ett möte på KVK under den tiden hade jag heller inte hört ett knyst från min kille, var orolig och brydde mig såklart men han fick ringa när han kunde.

Men jag hade haft en dålig magkänsla som sa mig att han inte var helt närvarande och stöttade mig.

 När vi var på avdelningen och väntade såg jag att han hade ringt, dock svarade jag inte utan skickade ett snabbt sms istället. Om vad jag var och vad som pågick, efter det så var det min tur.

Vi klev in i ett rum, blev ombedd av en läkare att sätta oss ner på vardera stolar och samtalet började.

 Jag skruvade på mig många gånger, hatade att vara där. Blev äcklad av all sterila instrument och ombytet,

visste till en början att jag skulle spänna mig och rycka som en galning men jag provade ändå. 

För att den här kvinnan var så övertygad om att det skulle gå bra, så jag gick med på att bli undersökt. Mamma skickades ut och jag satte mig i stolen, försökte andas, försökte tänka på annat men nej.

Jag började skaka så mycket att hon fick be en annan sköterska hålla ner mig så länge så undersökningen kunde slutföras. Grejen var bara det att jag ” skämdes ” ja, det gjorde jag. Men det gick ur vägen även om hon inte kunde se så tydligt. Allt såg och verkade bra ut sa hon, men de föreslog ett förslag jag inte var helt okej med så när vi lämnade kliniken var jag väldigt upprörd och min mammas tjat gjorde inget bättre.

Väl hemma där jag vart avsläppt så hade jag svårt med att fortsätta min dag på något vis, allt kändes tungt och jobbigt. Men jag lyckades ta mig igenom den och nästa och nästa. Hade skickat meddelanden till killen och ringt utan och få svar.( Även skickat bilder ) Efter några dagar hade jag samlat mig lite mer än innan, men den där klumpen i magen ville bara inte försvinna. Sen en förmiddag mellan den 4-6 Januari det här året så kom det. Ett långt meddelande på Instagram, från en ” Maria ”  det jag läste var hemskt. Det slog omkull mig och krossade mig och mitt hjärta totalt. 

Ni som varit med om någon typ av hjärtesorg vet vad jag pratar om.

 Man känner så bedragen och lurad! 

Naiv och dum för man inte kopplar ihop saker innan, men vart fanns orken till det i mitt fall? Ingenstans, det som gör mest ont i mig är att jag på fullsatte allvar trodde att han var bortrest och skulle komma hem till mig, men vad fel jag hade! Där stod jag helt överkörd och visste helt plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller göra av mina känslor. 10 år för fan! 

Det är ju ett decennium av mitt liv jag gett som jag aldrig får tillbaka igen, hela min ungdom! 

Vilket kräk,vilket äckel….Det är tur jag haft en del vänner som varit där för mig, förutom de närmsta. Vad skulle jag annars tagit mig till? Rent känslomässigt är du ju helt själv, inget kan trösta man bara är och ens knappt det. Det har varit oerhört smärtsamt att se honom, sitta där och prata, förklara och tjafsa. Få skit för han stuckit upp dit hon bor istället för och gett mig mina saker och lösa problemet här hemma istället. För att jag påpekat ett flertal gånger att jag vill ha allt som är mitt, nycklar och rubbet. Det är bara det att det tog flera veckor enligt den nya ” tjejen ” har jag haft många tillfällen att hämta dem. När fan då insatta jag!? När aset stuckit iväg med både bil och nycklar hur ska man lösa det då, stå där varje gång utanför porten till lägenheten och vänta? Subba… Fattar ingenting om hur han varit, visserligen har han ljugit om mycket för henne med men varför hoppa på mig? Efterblivenhet i högsta grad. Nåväl jag kan inte göra något mer nu, jag har fått det som är mitt tillslut. Det tog tid men jag har dem. Mer behöver jag inte, förser kommer ta tid innan jag släpper in och litar på någon mer än mig själv igen. 

Läkande. 

Just nu så vet jag inte. Inte mer än att jag behöver tid, tid för mig själv, tid för läkande. Jag har fått järn och jag känner lite mer ork till livet och jag kan kliva upp på morgonen trots att jag inte kan planera dagen. Funderar på hur man ska gå vidare, hur man ska göra framöver. Göra något annat än det man gjorde innan hitta någonting meningsfullt och glädjande i allt elände. Men varje dag är inte densamma som de dagarna jag hade innan, man vänjer sig nog så småningom till det bättre. Det måste ju vara så, för hur gör och tänker alla andra som varit med om liknande saker/händelser i livet, går dem bara vidare? Det tror jag knappast, nån gång går man nog sönder, oavsett när/ vart i livet det är.

Efter en tid.

Livet är som en soppa. 

Hej alla ni där ute! Det var ett bra tag sen nu, tyvärr har jag inte hängt med i alla svängar som livet gett mig, det har varit brutalt och svårt. Så svårt att jag varit så nere en period att tårarna bara forsade utan att jag gjorde något. Det ständiga trycket över bröstet som gjorde sig påmind av den oro och ångest man väldigt ofta går och bär på. Den fick mig att undra vad jag gjort för fel, det fanns inget jag kunde komma på förutom det svåra man gått igenom. För på något vis så lyckas mina planer och drömmar alltid gå i kras… Jag saknar det som var, den där glädjen 

ihop med bekymmerslösheten. Ett gott och bättre liv. Ett drägligt sådant.Så ni som undrat vart jag tagit vägen, ni kan slappna av. Ibland behöver man andrum och återhämtning för att gå vidare.

Jag måste säga att jag är varken introvert eller extrovert person utan går där emellan, det finns så mycket av mig som ingen någonsin får se när jag skriver här istället för att ventilera är det en helt annan sak för ingen kan se mig. Här får jag ner allting som jag gått och bärt på under en längre tid. Visst jag delar kanske inte allt men väldigt mycket av det jag känner. Hade det funnits någon mer möjlighet än att blogga så hade det inte gått så lång tid mellan varje inlägg. Kuratorn som jag haft en konstig sporadisk kontakt med verkar inte vara något att bygga på och känna tillit för, tråkigt nog. Då hon vid upprepade tillfällen när jag mått som sämst trots nya kallelser avbokat i sista sekund. Även samtal från vården och jobb som inte blivit av trots planerade möten. Man kan inte bli något annat än ledsen och besviken.

En väntad Operation.  

Efter 15 år så tog jag äntligen tag i operationen som jag gått och väntat på några år nu då situationen  varit näst intill ohållbar och plågsam. Detta ärlig nästan det svåraste jag någonsin gått igenom förutom epilepsin och njurstenen. Man känner sig så skör och utlämnad, nästan övergiven om man ska vara ärlig. Den känslan är så fruktansvärt hemsk. Jag hade behövt lite mer stöttning än vad jag fick igår. Absolut ingen kunde följa med mig eller ställa upp. Visst kallelsen kom med väldigt kort varsel och det fanns inte så mycket framförhållning men detta var viktigt för mig och mitt liv, för att kunna få en bättre livskvalitet. Nåväl, operationen är gjord, jag är hemma fullproppad med läkemedel för flera veckor framåt, nu är det vila och återhämtning som gäller i första hand. Frågan är bara hur jag ska klara en hel vecka själv här hemma utan någon direkt hjälp. Med medicin som ska tas om vartannat eller byten som ska göras, det kommer bli otroligt kämpigt! Tindra min katt känner även av min smärta och oro, stackaren går och jamar efter mig. 

Hösten och aktiviteter.

Hösten har äntligen kommit igång och restriktionerna har lättat en del, nu känns det som om allt börjar öppna upp allt mer. Jag är glad för det eftersom det innebär att aktiviteter som man gått och väntat på kan börja igen. Super! Då slipper man kanske och vara rastlös.😬 Jag hade 

Anmält mig till två fysiska aktiviteter denna höst men när mailet damp ner i brevinkastet så var det av ytterst besvikelse över deras planering och beslut. Aja! Vill jag träna så gör jag det själv sen, att krusa andra är det värsta jag vet. Det är jobbigt när det aldrig blir som man tänkt sig.

Tanken går före handling.

Så vad har man då för tankar och funderingar egentligen? 

1• Ta hand om sig 

2• Börja älska sig själv mer

3• Återuppta livet och dess utmaningar 

4• Träna

5• Sysselsättning 

6• Va stark

7• Ställa mindre krav 

8• genomförbara mål

9• Hälsa och skönhet 

10• Boken ska bli klar

Jag kan säkerligen boka av några av dessa snart, MEN då ska allting vara klart, väldigt ofta man lever i ovisshet om hur saker ska bli i slutändan. Ibland får man bara ta det som det är, även om jag ogillar att få saker och ting slängda i knät. Men jag gör detta för mig själv, är det någon trög människa som vill kriga, ja då krigar jag också! Var så säker på det.

Detta var allting för mig denna gång! Ta hand om er och varandra.

Detta är svårt.

Trött.

Jag är så fruktansvärt trött, mentalt mest men också själsligt. Allting känns så tråkigt numera,det existerar bara eländen, måsten och stress. Man känner sig inte inkluderad i andras liv längre, jag är instängd inom fyra väggar varje dag, jag vill ha tillbaka mitt gamla liv igen! Morsdag,Födelsedagar,Student,Jippon och andra tillställningar kan vänta, jag känner ingen ork eller glädje att gå på dem utan det blir bara som ett tvång. Snälla låt mig vara och låt mig läka! Bloggen som skulle vara som en tillflyktsort för min del kommer mer i skymma undan, enda gången som jag får lugn att sitta och skriva är vid sånna här tillfällen då jag lagt mig ner för att titta på tv. Annars finns dem inte. Denna vecka ska jag även hinna med två inbokade möten både på telefon och på plats i Lambohov. Någonstans måste jag börja, får se om man kan öppna upp gymkortet igen snart efter sista vaccin sprutan med. Allting på en gång, så är det alltid. Snart kommer mensen med, med sin molande värk och allt annat härligt! Gud vad positiv och härlig jag känner mig…

Tankar och funderingar.

Jag har haft lite idéer nu ett tag om eget företag,vid sidan av som lite mer som en stödjande ”Hobby ” vi får se hur långt jag orkar gå när det kommer till den. Färdtjänsten har jag även lyckats få tillbaka efter att den gick ut förra året och är glad att jag numera har större frihet i min väg att färdas i vardagen. Det finns även en annan sak som stör mig något oerhört, Lss Handläggaren har jagat mig vid flera tillfällen både på telefon och sms, jag visste ju direkt vad de äcklen ville. Så jag gav ett svar tillbaka och hänvisade till min mamma då jag inte orkar ta onödiga strider, vilket detta enligt mig är. Så det var en underskrift och en fullmakt för att få skithögarna att överhuvudtaget prata med mamma. Boendet gjorde inte saken bättre med sitt påstående om min hjälp hos dom, lust och ge dem fingret.Vi har haft möten,planer och hjälp innan men dem har inte skött sitt jobb, sagt och gjort fel saker så dem har sumpat min tillit för längesen. Så är det.

Åska i mitt hjärta.

Jag bär på så mycket bitterhet, frustration och ilska. Det går inte att beskriva hur arg jag är på allting, det behövs ju mer frihet, lugn och glädje i mitt liv det vet jag. Men det finns ingen guidebok i hela världen som kan peka mig åt rätt håll just nu, man är otroligt vilsen i sig själv. Sen så har man inte direkt nån som kan lyfta upp en ur det där mörka hålet som man själv grävt. Det är precis som det åskar i hjärtat på mig dagligen, vilket är komiskt för att jag är livrädd för åska och blixt. En redig storm helt enkelt. 

Min kropp.

Den här kroppen som är min, den gör konstant ont, den är på ett sätt ett hinder för det jag ibland vill göra. Hade den inte funnits där så skulle jag ha kunnat vara så mycket mer, älskat livet så mycket mer. Men nu är den härlig den kommer stanna, om det inte finns någon mirakel kur/ medicin där ute som i slutändan kan hjälpa mig att bli frisk och en hel person. 

Förändring

Hälsan. ( Det enda som betyder något är du )

Hej bloggen, nu har jag varit lite frånvarande i några dagar... Så mycket man hunnit fundera på, dem säger att tiden läker många sår, men vet ni vad? Vissa saker/ händelser läker dem aldrig helt utan bedövar dem bara. Tiden är något folk tar för givet numera känns det som, visst man har lite mer tid nu än innan pandemin men man får ingen ro till att använda den helt. I mitt fall har jag ren panik inuti, i onsdags var jag iväg på en ansiktsbehandling i stan. Detta är något jag verkligen kände skulle hjälpa mig med en del invärtes problematik kring min kropp och hud. Behandlingen gick bra men efteråt kändes det super konstigt, en snabb yrsel spred sig i mitt huvud, jag mådde plötsligt illa och kände mig dränerad på all energi kroppen haft. Helt ärligt så höll jag nästan på att svimma av...Det tog ett par dagar innan jag blev av med den helt. Idag mår jag sådär, jag har vid skrivande stund en förfärlig mensvärk ihop med en bultande kropp+ hudeksem. Det kommer ganska olägligt till påsken som är nu om nån dag. Sådant elände! Det enda man kan trösta sig med just nu är väl ledigheten...Vi är liksom redan inne i April månad, 1 April är idag. 20 dagar kvar tills man fyller år ” igen ” har bokat in Skönhetspalatset den 17 de för och fixa naglarna och Frissan den 20 de dagen innan jag fyller...Känns okej ändå tycker jag. Har lite roliga idéer kring frisyr och färg så vi får se hur det blir! 

Oro. ( En del av en inre stress )

Jag kan tycka att livet inte är lätt alla gånger, men nu har det verkligen varit mer prövningar än någonsin tidigare. Det går bara inte att komma ifrån, jag känner själv att jag inte alls är samma person jag bara var för några år sen. Den här stressen och pressen man har/ haft, den har förändrat väldigt mycket hos mig. Så fort det är någonting som händer går min puls upp i 120 på en gång och jag förmår mig inte till att slappna av! Vissa kanske tycker att jag är tråkig och ett extremt tjatig ibland men då får det vara så, detta har verkligen satt sig djupt. Men att visa sig svag och ömtålig ibland är väl en del av livet...Tyvärr lite väl mycket för en del. Denna svaghet får nog bli min styrka på ett sätt, jag har klarat mig igenom dagarna. Det är inte alla som gör det.

Ger så mycket men får så lite tillbaka. ( Förminska inte dig själv )

Vissa av oss ger andra så mycket, det kan vara tid, kärlek,pengar, tillit och förtroende... Allting beror på en själv och vad man prioriterar. Jag själv har känt mig otroligt bortstött och andra hands prioriterad såååå många gånger i olika saker och situationer. Men jag vet att gjort fel i att inte kunnat/ orkat sätta ner foten tidigare. Gäller det ganska simpla materiella ting är det lite lättare att lösa än de verkligt stora knutarna. Men jag är en väldigt snäll, givmild och omtänksam person så det är ingen lätt sak att göra. Men vet att jag verkligen måste försöka oftare, det går inte annars man bryter ner sig själv istället, det är bara du som vet vart gränsen går och om någon korsat den för många gånger!

( En regnbåge 🌈 mitt i den svartvita bilden )

Detta får bli det sista stycket för denna gång. Allting har gått i svartvita bilder i ett helt år. Man får komma ihåg att fylla i med små färgklickar ibland så ofta man kan. Dock är det igen lätta uppgift, tvärtom. Men allting är inte i svartvitt, du har förmodligen familj, vänner och andra personer som älskar dig. Ta in dem, fast på distans förstås! Tills ni verkligen kan omfamna varandra igen allihopa. Värme och kärlek kan läka så mycket för dem som blivit, ensam och sårad.

Ord och inga Visor.

(Jag i ett nötskal)

Ibland når jag ut till mig själv...

Vissa dagar är jag så själsligt trött på allt som har med att vara människa och göra. Jag trivs i mitt bo där jag liksom kan krypa upp i lugn och ro, bara sitta där och filosofera ,vila ut min ömma och möra kropp som jag kämpar med att orka med dagligen.

Mitt huvud vill mer än vad min kropp orkar. 

Det gör ont, bultar och värker.  Knepen att komma över det har jag, men inte jämt orken. 

Staplandes tar man sig fram dag för dag precis som alla andra fast på ett väldigt speciellt sätt.

 Ja. Jag är speciell, jag är unik.  Men inte mindre värd än någon annan som går på denna jord. 👊🏻 Så mycket som möjligt för att jag ska klara av att fortsätta kämpa, hålla mig upp och stå rakryggad inför framtiden, det kommer bli en hård tid, det kommer bli många tårar och antagligen några som sårar på vägen dit.

Men ingen kommer någonsin knäcka mitt skal, jag om någon är härdad.

(Se en tid som inte ännu finns) 

Man kommer nog alltid att påverkas av någonting. Vare sig det är negativt eller positivt så finns det alltid något att omvandla eller ta till vara på och lära sig av. Men det vi måste inse är att den här tiden, den här oron kommer att ligga kvar i många hjärtan en tid framöver, vi är människor och vi kan lära oss att hantera det. Att leva med det, ta hand om varandra på ett sätt vi inte gjorde förut. Såhär sårbara och bräckliga har nog vi människor aldrig varit förut ( förutom i krig och svält möjligen ) om det går bra, vilket jag tror så återhämtar vi oss ganska snart. För ni ska se, det kommer en tid som ännu inte finns.

(Ett eget liv, ett eget val)

Ja, ett liv kan se olika ut och ge olika intryck hos andra.

Men det betyder inte att andra har rätten att förminska dig, du har ditt liv och jag har mitt. Väljer man att dela det med någon annan är det upp till var och en, men ingen ska någonsin sätta krav på hur just du väljer att leva det. Det är inte rätt! Innan man påpekar eller säger sin åsikt om något eller någon så ska där också soppas rent vid egen dörr först. Att klaga eller klanka ner på någon annans liv och tillvaro är så fruktansvärt fegt. 

 (Den trasiga spegelbilden)

Alla kan nog relatera till att man haft en dålig dag, visst men det är en helt annan sak om det handlar om ens egen självbild, hur DU målar upp dig själv som person i fråga... Hur du än ser på dig själv så är det bara din egen personlighet som reflekterar dig, glöm aldrig det. Det som folk verkligen lägger märke till är din spegelbild, är det någonting som du måste eller vill ändra på behöver du nog också se över vad det är som får dig att känna så, aldrig ska man behöva ändra på sig för någon annans skull utan för din egen! 

 (Regnbåge, hat och olikheter) 

Samhället är uppbyggt på normer, det vet alla. Det ska helst vara så vulgärt och ytligt som möjligt. Allting är numera så sexistiskt framtaget att man blir spyfärdig vissa stunder. åtminstone jag blir det...Inget får vara udda eller färgglatt för då blir man kallad bög,flata,hora eller något annat kränkande. Är det däremot det motsatta så räkna med en hatstorm som heter duga med fina homofobiska fraser ist. Usch vad trött man blir, när ska folk bara lära sig att acceptera varandra och sina olikheter. Begrav stridsyxan och gå vidare med det som betyder mer än barnsliga mobbar med hatiska blickar och röda flaggor. Låt dem som vill bära sin regnbågsfärgade matchtröjor göra det, dem skadar inte dig! 

Ordet är mitt.

Ond,ondare,ondast.

Nu är det åter igen snö, den bitande kylan och denna storm har tagit hårt på mina leder och muskler. Varför slår det jämt om? Jag pallar inte med vädret här snart och denna isolering pågrund av detta virus...Allt arbete med att mota bort det onda tycks ständigt komma tillbaka, och med full kraft dessutom. Jag blir så besviken och ledsen, men mest för att det är det onda som tar mest plats i mitt liv känns det som. Ju ondare saker och ting gör desto större inverkan har det på ditt liv och slutligen om det verkligen tar fäste även på ditt hjärta. Men det allra ondaste måste jag ändå säga är det människor gör mot varandra. Sprider sina lögner, hatar och förstör. Ju mer elände som finns på den här jorden ju klarare blir insikten av att en förändring måste ske...

Solen skiner men inte här.

Värmen känns så avlägsen numera, om mindre än en månad är det påsk och min födelsedag. Känns sjukt att det redan har gått nästan ett år sen sist, tycker inte man gör något annat än fyller...Hade jag haft möjlighet och Covid-19 inte stod i vägen så skulle jag med stor sannolikhet åka härifrån, njuta av det man inte kan här just nu. Legat under ett parasoll med en drink i handen, solbrillor på och ett halvt leende varje dag.Visst solen skiner men dock inte här. 

Tankar, idéer och planer. 

Mina tankar är många, idéer formas i huvudet dagligen men jag känner däremot inte att där finns någon inspiration eller planering/ planer kring framtiden. Vilket kanske inte är så lustigt då allting är upp och ner i denna tid.Visst jag har saker jag vill/ ska göra men hälften av dem går inte att genomföra... Det är verkligen super surt, men man har i varje fall väldigt mycket tid helt enkelt för att strukturera och  organisera sig än innan. Så vi får hoppas på att det går ur vägen detta och allting återgår till det mer normala formerna.

Hemma är där du trivs.

Detta är ett ämne jag skulle kunna skriva så mycket om, hemma hos mig har jag alltid trivts och känt mig trygg. Min boning har varit mitt hjärta på så många olika sätt och det har jag varit så glad för att kunna känna, men så är det inte längre. Visst jag kan vara hemma hos mig, men händelser, ljud och dispyter har tagit bort allt det där. Numera är det ytterst svårt att slappna av, sova äta och göra det jag älskar. Läsa, laga mat,skriva, sjunga, lyssna på musik, spela ett par schyssta tv spel.

Jag trivs jättebra i området och det är verkligen en sån befrielse med eget boende där man kan komma och gå som man vill. Dock är det inte riktigt som det var när jag flyttade in, men troligtvis kommer det även att lugna ner sig själv så småningom, får jag hoppas!

Känslor.

 (Det jag inte vågar säga men känner.)

Jag skulle kunna börja med att säga det allra viktigaste för att får dig att förstå, men som alla andra gånger så är jag en ganska komplex person full av känslor som spritter lite utanpå också. Men istället så ska jag börja med att nämna att det inte är lätt att utrycka sig i ord och text alla gånger heller...

Jag har format mig till det som mitt liv gett mig, det är, mycket krampor ,sorger och smärta, men också kunskap ,livserfarenhet och ett stort ordförråd. På grund av mitt intresse för böcker ,texter och bilder så har det alltid varit lätt att kunna sätta ord på saker, även fast man inte alltid visste/ var medveten om varför. Men med tiden så lär man sig att känna sig själv otroligt bra. Lika bra med tanke på att du ska stå ut med dig själv ett helt liv framöver. ” just saying ” så, nu till saken. Har du någonsin haft den känslan då du helt plötsligt har haft en euforisk känsla, typ som en deja vu liknande en? Då du stannat mitt i ett steg och undrar vad du egentligen känner och tänker  ” Har inte jag gjort, känt eller tänkt detta förut? Fan vad sjukt...” Det händer mig väldigt ofta, det är nästan som en del av en overklighet som sprider sig i kroppen, lite som och se på sig själv från en annan synvinkel och plötsligt bli helt tagen av förvåning och förundran. Låter kanske inte helt sunt, men jag kan knappast vara den enda som upplevt det. Undrar egentligen varför man upplever det, känns som det inte finns mer än i böckernas värld då man läser om det. 

(Se men inte ge, att kunna drömma sig bort)

Det finns väldigt mycket man kan göra och se men ytters lite som du kan ge, och nu menar jag inte materiella ting som konfektyr ,blommor och massa sånt, utan vad du kan GE till en annan än dig själv, tänk dig att du drömmer dig bort för en stund, verkligen försöker hitta någonting annat än vad som finns att ta på, det finns ju typ inte eller hur? Jo, du glömde en viktig detalj. Ord, ord har så mycket mer kraft i sig ,så lägger du in allting du känner i en ända mening med en viss inlevelse och verkligen menar det, då har du gett allting av dig själv där och då. Det är faktiskt inte svårare än så.

(En dag som alla andra, fast lite ljusare)

Ja, vi går äntligen mot lite ljusare tider tack och lov för det! Det här konstanta mörkret och kylan som varit har tagit knäcken på mig fullständigt. Usch alltså, värken i kroppen har ätit på varje muskel och led den kommit åt, men jag har tagit mig igenom det, trots alla motgångar som varit. Kan inte säga att det inte var svårt för mig, men jag lärde mig mycket av min envishet. Den om något kan man lita på, så ser ni andra fram emot vårens ankomst lika mycket som jag? För mig kommer det att underlätta något oerhört.

 (Ett litet frö gror i mitt hjärta)

Japp, jag känner mig lite bättre nu när jag vet hur man handskas med det jobbiga, det som tynger ner en. Ett litet frö har börjat gro i mitt hjärta, det som jag inte trodde skulle ske på väldigt länge... Den här bloggen är verkligen det som fått mig på rätt köl igen. Återfått medvetandet efter ett tags black-out, inte en dag försent. Om ett tag sen när jag verkligen känner att tiden är rätt och har energin, orken till det. Då tänkte jag expandera bloggen mer, men nu får det vänta. Just nu vill jag bara absorbera all värme och kärlek som är här. 

Grunden är A och O.

(Vilsenhet, att ta sig fram)

Hej, idag är en sån där dag då allting bara har gjort ont, det känns ibland som dem bara blir fler... Så vilken riktning jag än har valt och styra mot så har tröttheten tagit ett stort grepp om mig. Men det är en stund av återhämtning också det vet jag. Så synd bara att det alltid nästan tar en vecka för att bli helt återställd. Nej misströsta inte, det kommer absolut gå bra det här, det är något jag redan bestämt. Det är bara så otroligt svårt att ta sig ur vilsenheten, den tär på väldigt många olika saker i livet, inte enbart det känslomässiga problem som kommer med det. Utan det där mentala pusslet man ständigt tvingas lägga, tampas med och vart dem egentligen hör hemma.

 (Stensättare, skyddsmurar och tröst)

Aldrig har jag tänkt på mig själv på det sättet men nån gång ska väl vara den första. Mina känslor och tankar har alltid hört ihop, känner jag mig nere, har extremt ont eller en ångestladdad situation framför mig kommer alla mörka och jobbiga tankar fram. Att begrava sina sorger och besvär är verkligen inte lätt, man får tänka att man är en stensättare för en stund. Antingen lägger du en eller så gräver du ur den. Lägg till en eller ta bort en, valet är ditt, och det är bara du som bestämmer, ingen annan. Men även om det finns många olika typer av dem så får du inte glömma att det du väljer att göra kan påverka ditt hjärta lika väl som ditt huvud. När det kommer till rädsla,nedstämdhet,sorg och ångest över lag är det svåra känslor att styra. För en del personer som handskas med dem och sina demoner dagligen kan det ” som i mitt fall ” leda till att man slår upp skyddsmurar för att man helt enkelt inte ser någon annan lösning. Oftast är man van vid att bygga murar inte riva dem. En del håller hela tiden och en del rasar för jämnan. Det är så energikrävande och jobbigt. Den där tryggheten vart fan är den?

(Galenskap är inte jämt negativt)

Min rubrik kan tolkas på olika sätt, men vad jag menar är egentligen att allt som sticker ut och är udda inte jämt är något negativt. Det behövs verkligen galna och våghalsiga människor som tar klivet ut och är orädda. Inte skäms, tar för sig och låter det där pinsamma och roliga existera. Jag själv avundas dem, önskar att jag kunde få släppa lös lite mer av min galna sida lite oftare. Vad lättsamt och roligt saker o ting skulle bli då, fylla det där gråa och trista dagarna med mer glädje. Vet att vi befinner oss i en svårt tid numera men kan man dra upp någon så tycker jag man ska göra det!

(Glöm inte bort dig själv, din värdighet och dina drömmar)

Åter igen så finns det så lite som verkligen känns rätt just nu, man vill hjälpa, finnas där för de behövande, dina nära och kära. Men glöm inte bort dig själv och din värdighet, ditt sätt, din stil, din takt har också betydelse. Allt måste få ha och ta tid, det är så det är. Hur ska du annars komma vidare i din resa till riktigt läkande? Bygg dina drömmar och finn dina mål, livet är kort och väldigt skört, tar du inte chansen kanske du aldrig får den igen. 

Fas Två.

(En inre strid)

Jag har kommit till insikt med att jag fortfarande har otroligt mycket att jobba med angående mig själv. Det ständiga frågan i huvudet ” Vad gör du? ” Ja, jag vet inte... Går runt i ett vakuum, förminskar mig själv genom att tänka på allt man inte är bra på.

För minsta lilla fel så spricker den där lilla bubblan man befinner sig i, för all den där tryggheten du har försvinner. Jag måste säga att jag mått otroligt dåligt, det kan jag inte sticka under stolen med. Immunförsvaret är jätte dåligt igen på grund av frånvaro av aktiviteter. Gym,utflykter,arbete just för att Covid-19 existerar runtomkring. Stress, press och sjukdom får det också att bli väldigt mycket svårare. 

Så vad ska man göra?

(Sjukdom, en ständig kamp)

Just nu känns det lite extra tungt då jag åkt på någon typ av infektion ” igen ” trodde jag skulle slippa det men ikke. Ont i huvudet, yrsel och extrem trötthet/ utmattning, en känsla av en bergochdalbana av feber som går i vågor. Så hoppas verkligen att kroppen klarar av detta ytterligare en gång... Men jag finner en viss tröst att gå in hit och skriva av mig när det gäller just det här. Sjukdom är en ständig kamp, och det kan bara dem som verkligen är sjuka förstå. 

Men snart kommer jag att stå rakryggad igen! 

 ( Le mot dagen, ty du vet aldrig vad den bär med sig )

Under den här tiden har skrivandet blivit som en terapi för mig när typ inget annat hjälper. Vilket har en stor betydelse, intresset för det växer liksom sig starkare varje dag. Vilket är otroligt roligt och stärkande för själen, man liksom får känna hur bokstäverna, orden verkligen har en mening. Hur man formulerar sig, använder ord man vanligtvis inte gör till vardags.

 Så även om det känns tungt, så ler jag ändå mot dagen trots allt.

( Ledsen men ändå glad)

Ja, jag kan inte säga att dagarna ständigt är vad jag vill att dem ska vara. Men det är okej att vara ledsen, nedstämd och allmänt trött. Det är någonting som får mig att känna mig levande på något vis, sådär känslig och extremt skör. Där igen har jag format så mycket som blivit konst i sig, dikter, låttexter, noveller m.m en kall och hård, tom duk har plötsligt blivit en omedveten målning av färger och känslor. Vid såna tillfällen har jag känt mig så mycket mer, så stolt och glad! 

Fas Ett

              (  Första fasen. )

Hej, dagarna går ibland alldeles för fort.

Man hinner knappt med, tycker att man tillbringat så mycket av sin vakna tid inomhus att man blandar ihop dagarna med varandra. Så att en tidsuppfattning är precis kraschad, så många gånger de närmsta veckorna som varit frågat mig själv vilket bubbla jag befinner mig i och vilken av faserna man verkligen går igenom. Kan sakna de stunder då man kunde sätta sig ner och bara vara, vilket händer ytterst sällan numera.

Det man har nu är som ett nät fullt med ångest, stress, rastlöshet, trötthet, sorg och depression spunnit till ett enda stort spindelnät. Undrar vad folk gör om dagarna, ( förutom dem som jobbar och kan tänka på någonting annat ) men vi andra som verkligen går hemma, kan/ hinner känna efter vart ska vi göra av allting?

 Visst man kan gå ut, prata med någon som vill lyssna men sen då, vad händer om det inte hjälper...

 (Konstant kliande under huden.)  

Jag har alltid varit en grubblare, om det varit stort som litet, det har aldrig spelat någon roll hos mig. 

Jag vrider och vänder och studerar det tills det inte egentligen finns något kvar att studera i sig. Jo, ibland är det jobbigt att vara jag. Men är nog ganska säker på att det är fler än jag själv som har det likadant.

 Det är nästan värre för dem som har en kreativ ådra och bär på en del fantasi, samtidigt som man är en känslosam individ. Man får ställa in sig på att vissa saker kommer vara extra kämpiga.

 Men det är där man måste vara stark och tro på sig själv för att ta sig upp och komma tillbaka.

Tänk dig ett konstant kliande under huden, 

du kan inte nå och du kan inte klia tillbaka men du kan härda ut. Man lär sig med tiden hur man ska hantera det.

     (Ge och ta.)

Finns en sak jag tycker alla borde ta till sig och lära av. Det du inte kan ge, kan du inte heller få tillbaka. 

Det verkar vara väldigt svårt för en del personer att förstå det, eller om det är en oförmåga i sig. 

Jag har fått lära mig på senare tid i livet faktisk att det verkligen inte går att lita på alla människor. 

Du kan vara hur snäll och godtrogen du vill men i slutändan är det bara fullkomligt ologiskt och naivt. Märker du att ingen hjälper, stöttar, lyssnar eller ställer upp. Då är det enda logiska att släppa och stryka dem ur ditt liv, eller hur? Du förtjänar att må bra, kom ihåg det! 

Välkommen

Dag för dag. (Det ingen ser, det märker ingen av)

Jag vill börja med att presentera mig och vem jag är Mitt namn är Izabella, född och bosatt i Linköping. Har ett brinnande intresse för allting som är kreativt Läsa, skriva ,pyssla ,måla ,rita och teckna. 
Men även musiken och tv- spel håller jag ytterst kärt.

Så vad är egentligen speciellt med mig undrar ni? Jag är oftast hemma om dagarna då jag lever med en Sällsynt muskelsjukdom som ibland håller mig vaken om nätterna då värken är som värst.

Tillbringar mycket av min vakna tid till att bearbeta känslor och tankar, ibland vågar jag mig på att gå ut  eller gymma om kroppen tillåter det. 

Jag bor ensam sen 2013 med min katt som sällskap, förutom min sjukdomsbild har jag även en diagnos ( lindrig  psykisk utvecklingsstörning ) det innebär att mitt närminne är väldigt dåligt och att jag gör vissa saker väldigt långsamt i min vardag.

Kan inte säga att jag rakt av är nöjd med livet som det är men måttligt ivf. 
Tar en dag i taget, varje dag är unik på sitt sätt. 

Barndomen har varit svår, hade epilepsi från 3 års ålder till 13 år, svårt att hänga med i skolan som även den kantades av mobbing. Hemma fanns inte direkt  någon trygghet, förutom de stunder man sjönk in i sig själv. Hjälpen man skulle fått då fanns inte tillgänglig vid det tillfället, det svider verkligen nu såhär efteråt. 

Tror att det hade varit bra med mer Kunskap och förståelse, så man kunde ha pushats i  rätt riktning. 

Men det är som det är med det nu.

    

Att tro på sig själv (Ge dig själv tid att läka)

Åren har gått väldigt fort, det kändes i början väldigt  svårt och jobbigt. Men man har fått acceptera att 

tiden har sin gång och att man måste fortsätta framåt. Forma sin tillvaro och sitt liv, på det sättet kan man  växa i sig själv otroligt mycket.

 Fylla dagarna med  det och dem du tycker om mest.
Själv är jag en mjuk och känslosam person, 

det trivs jag bra med. 

Ibland vill man inget mer än att bara sluta ögonen och inte känna något för nån eller någonting.

 Men så  kom jag och tänka på vad skulle det tjäna till om man bara stängde av o sket i allt och alla?

Har ju lovat  mig själv att jobba på att se det mesta positivt men Ibland är det otroligt svårt.

Det var lite om vem jag är och gått går igenom.

 Jag kommer uppdatera den här. 

Bloggen lite då och då, så fort tid och infall ges.

 En del vardagliga saker och händelser.

 Det var otroligt  länge sen jag bloggade, så för mig kommer detta fungera som ren terapi för både kropp och själ.
Just därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, detta kommer verkligen bli en start på något nytt!